Nu kommer det där jobbiga igen

Dagarna går. Nu har jag snart varit i Norrköping i 4 veckor. Den mesta tiden har det varit okej. Jag är ju omgiven av människor som älskar idrotten, att få jobba och träna med dessa människor dagligen ger mig så otroligt mycket. Men hur jag än vänder på det så finns den där konstiga känslan inuti. Tårar som bränner, magen som värker. En känsla som bara växer och växer ju mer dagarna går. Nu är det snart färdigjobbat för denna sommar,då får känslorna plötsligt ta plats. Varken jag vill eller inte. Att det fortfarande kan göra så förbannat ont är för mig en gåta, men så är det. Det är ett faktum som jag får försöka att lära mig att leva med. Det måste få ta tid, fast jag inte tycker att jag har den tiden. Jag vill bara få må bra nu. Jag vill bara att mamma ska ringa och säga att hon är hemma nu. Att jag ska kunna åka hem till henne och få dricka te och äta ostmacka tillsammans med henne och få somna i hennes knä. 

Det kommer aldrig mer att hända. När jag är klar här får jag åka hem. Hem till min lägenhet, hem. Men utan min mamma......