Den första hjärntumören

Beskedet

Det gör fortfarande otroligt ont att tänka på det här och jag har inte berättat skrivit om detta utifrån mig själv någon gång. Det var Lucia för 15 år sedan. Jag satt i min mormors vardagsrum. Min pappa berättade allt han visste för mig i telefon. Det kom som en chock. Mamma skulle ju inom kort bli friskförklarad från sin bröstcancer  som hon bekämpat 3 år tidigare. Jag sjönk ihop. Mormor tittade på mig och när jag såg henne i ögonen höll mitt hjärta på att slitas ur min kropp. Hon och gick ut i köket och gjorde kaffe. Vi hade fått svaren på våra farhågor. Nu förstod vi vad illamåendet, yrseln och hennes dåliga balans berott på. Det var en tumör som tryckte mot lillhjärnan där bla balansen sitter. Jag var så otroligt rädd. Jag körde i fel färdriktning den kvällen när jag skulle hem. Det var Lucia som sagt och alla runt omkring verkade må bra, trafiken flöt på. Jag tänkte bara att jag ville att hon skulle få en operationstid snabbt och gode gud låt detta sluta bra. Men innerst inne visste jag att vi hade ganska dålig odds mot oss

Uppvaknandet

När min mamma vaknade från operationen hade hon kraftig ångest. Jag tänkte att jag måste träffa henne. Pappa varnade mig att hon inte var riktigt sig själv och att han trodde det skulle bli jobbigt för mig att träffa henne. Samma bemötande fick jag från personalen på NIVA. - Dettta kommer att bli en mycket jobbig upplevelse för dig.  De fick rätt. Mötet med min mamma med den ångestnivå hon hade vi denna tidpunkt var ett av de svåraste ögonblick jag upplevt i mitt liv. Hur kan man förklara hur svårt det är att se en människa man älskar lida på detta sätt????  Tillslut fick de ställt in den ångestdämpande medicinen räth hon blev mycket lugnare. Det var en läkare som berättade för mig att det är vanligt med dödsångest bland cancerpatienter. Jag tog detta till mig. Det var viktigt för mig att jag fick denna informationen. Vad skulle jag veta om något överhuvudtaget??? Jag var bara 24 år gammal.  Nu skulle vi kämpa vidare