Batterierna är tomma
Eftersom jag känt varningssignaler ett tag så hade jag funderat på olika lösningar...
Det har legat i luften ett tag – min tilltagande trötthet, huvudvärk och som jag tidigare skrivit en riktig svacka i mitt mående. Jag har försökt hitta fysiologiska förklaringar till det, men de finns inte. Nu är det bara att bita i det sura äpplet och inse att kroppen samt huvudet inte orkar mer. Att kombinera heltids treskiftsarbete på en mycket hårt pressad slutenvårdspsykiatri med den familjesituation vi har hemma går inte längre. Inte på ett tag i alla fall om inte vissa saker förändras, både hemma och på jobbet.
Droppen som fick stressbägaren att rinna över kom på nyårsdagens morgon. Jag hade arbetat natthelg där sista natten var en hård prövning på olika sätt, vi satt inte en minut på 10 timmar (vilket i och för sig är ganska ovanligt, men ändå). Utslut och helt tom i hjärnan kliver jag innanför dörren hemma och vid köksbordet sitter Ronnie. Jag såg direkt att det var något som inte stod rätt till. Han var bedrövad över att Morris smitit när han varit på promenad med honom eftersom han har svårt att ha honom i koppel nu när han är så ostadig på benen. Ronnie brast ut i gråt när han konstaterade alla förluster han fått acceptera under sjukdomstiden. Allt från fysiska till sociala förluster. Jag är glad att han släpper ut sina känslor, men den här gången blev det spiken i kistan för mig att se honom så sårbar och alla känslor kring vår livssituation bara sköljde över mig. Jag grät mig till sömns och vaknade med stark smärta i käke och huvud efter att ha bitit ihop hårt i sömnen. Fortfarande kommer jag på mig själv att även dagtid bita ihop käkarna hårt med spänningar i huvud och nacke som följd. Ångesten och oron sitter som en geléklump i magen och virvlar upp som illamående av minsta lilla stresspåslag. Tröttheten är så oerhört påtaglig – jag sover när som helst, dag som natt (förutom att det är lite svårt att somna). Minsta lilla grej tar oerhört mycket energi av mig, energi som inte ens fanns från början. Batterierna är tomma.
Till hela blogginlägget: Leva bredvid cancer
Kram till er alla
Katarina
