När kommer du till mina drömmar?
Dagarna rullar på, jag hänger bara med. Under den här tiden har jag mer och mer börjat att inse att jag har blivit avtrubbad. Jag orkar inte lägga energi på människor som inte ger mig något tillbaka. Jag ryter ifrån tidigare än vad jag har gjort tidigare. Jag har helt enkelt inte energi till det där social-gulligullandet som många förväntar sig. I bland kan jag känna en irritation över att ingen längre frågar hur det är. Men samtidigt förstår jag, tiden har gått. Tiden som ska läka alla sår.... Mitt sår är fortfarande vidöppet.
Jag insåg också att även Lilla Es sår fortfarande är vidöppet. Hon glömde bort ett halsband som hon fick av mormor i träningshallen och kom på det först hemma. Då kraschade hon totalt. Hysteriskt gråt och skrik. "Mamma du måste öppna hallen, mamma du MÅSTE hämta halsbandet. Mamma du MÅSTE!!! HJälplösheten var total. Hon var otröstbar, hallen var stängd. Jag mailade idrottslärarna på skolan och förklarade läget. Fick ett svar att de skulle kolla med städaren. Hörde inget. Lilla E svängde mellan hopp och förtvivlan. Hon ringde själv flera gånger på eftermiddagen/kvällen bara för att få svar. Tidigt på morgonen efter fick jag ett svar. Halsbandet var upphittat. Den morgonen skuttade prinsessan till skolan. Själv satt jag bara i soffan paralyserad. Hur lyckades mamma med det där, hon skapade ett band med tjejerna som alltid kommer att finnas där. Detta trots att hon bodde 17 mil från oss. Hon skapade nog ett band med lilleman också, men det märks också att han var liten och inte har så många minnen av mormor.
För två veckor sedan opererade jag handleden. Det första jag tänkte på när jag kom hem och satte mig i soffan var att jag skulle ringa till mamma och berätta att allt gått bra. Jag ville dela med mig av känslan från operationen, berätta om hur bra jag upplevde både kirurgen och operationssköterskan. Jag ville dela det med dig mamma, precis som vi alltid ha gjort. Där satt jag med telefonen i handen när jag insåg att jag inte alls kunde ringa.
Häromdagen ringde min kusin vi pratade lite om hur allt var med våra barn och annat. Plötsligt så säger hon, "vet du jag tycker att jag har sett henne gående flera gånger när i har åkt förbi" Då slog det mig. Jag har inte sett henne, inte hört henne, inte ens haft henne på besök i mina drömmar. Jag har hört olika saker om när vi kan se våra bortgångna igen. Vissa säger att det händer när den som har gått bort har funnit ro. Andra säger att det är först när vi som är kvar är mottagliga som de kommer tillbaka och visar att allt är okej.
Jag tittade på minnesgudtjänsten för Lillbabs. Då var det en liten fågel som flög omkring och kvittrade inne i kyrkan. Kanske var det Lillbabs som ville visa sig redan då. Det fick mig att fundera över om mamma visade sig redan i kyrkan. Om det är därför jag inte har sett något? Jag vet också att det inte ens är säkert att det stämmer, men jag vill tro, jag vill hoppas. Hoppas att hon är med oss, fast tiden går, läker inte mitt sår. Hålet är tomt, hålet gör ont. Jag vill att du kommer till mina drömmar mamma, jag vill att du är med och delar allt det här med mig, med oss. VI saknar dig!
****Finns i mina drömmar****