Två år sen

Denna söndagen för två år sen avled min man efter kort tids sjukdom. Det känns lättare i dag än för ett år sen, men visst finns saknaden fortfarande. Min mamma blev änka två år tidigare i livet än jag och sällande klagade hon på sin ensamhet. Kanske ville hon skydda mig som jag gör med mina flickor. Visst berättar jag när det är speciellt jobbigt eller speciella dagar, men jag håller också igen för att inte trötta ut dem med min klagosång. Samma gäller vänner och bekanta. När de frågar säger jag det går bra, det är vad de vill höra. Det har ju gått två år och då ska jag enligt dem, känns det som, kommit över saknaden och sorgen. Saknaden kommer jag aldrig över, men det går bättre dag för dag. Ofta frågar jag mig själv varför Lars-Göran blev drabbad av denna fruktansvärda sjukdom, och borde vi anat ana han inte var frisk? 

Mina flickor med sina familjer är ett stort stöd och ger mig mycket kärlek och omtanke. Att få tillbringa tid med barnbarnen och delas deras intressen är spännande och roligt. Förra helgen fick jag lära mig vad pokemon go går ut på av mitt barnbarn Filip. Vi var ute och jagade dessa fantasi figurer och fick samtidigt sköna promenader. I torsdags hämtade jag mitt yngsta barnbarn från fritids och fick en stor varm kram när han kom till mig. Väl hemma lekte vi med hans pawpatol figurer och byggde Lego. Vi har trevligt och mysigt ihop. 

Sommaren har jag njutit av som alla, men tyvärr trillade jag i början av juli och fick en spricka i handleden. Jag gick med gips i fyra veckor och skadan läkte fint, men sen fick jag inflammation i senorna. Så sen i mitten av juni har jag inte kunnat spela golf och saknar det mycket, mest för den sociala biten, men naturligtvis även för spelet. 

En positiv sak har hänt. Jag har träffat en man som jag tycker mycket om. Vi har det trevligt och roligt ihop och sen får vi se var det leder. Just nu njuter jag av hans sällskap och umgänge.