Anhörigas årskrönika - del 2

- Nu vet jag att han kanske inte mest var min pappa utan mest var han min bästa kompis.       Vi efterlyste berättelser om året som gått och här kommer nästa årskrönika. Så här skrev EvaKristina;- jag har skrivit lite (eller mycket) om en liten resa. Hade kunnat skriva hur mycket som helst, hälsningar EvaKristina 

Nu vet jag att han kanske inte mest var min pappa utan mest var han min bästa kompis. Jag vill berätta och dela med mig av vårt år och resan tillsammans med herr cancer. Han är inte vår bästa kompis men har gjort att vi fått så många fina minnen tillsammans jag och min pappa. 

Nästan precis på dagen för tre år sen bara några dagar innan jul fick vi veta att de äntligen hade hittat huvudtumöret i tjocktarmen på pappa. Efter att ha opererat bort ett tumör i hjärnan och hittat små tumörer i lungan så stod vi nu inför en katastrof och livet rasade samman.

Hur hanterar man något sånt? Jag vet inte men efter några månader började livet på nytt fast på ett helt annat sätt. Cellgiftsbehandlingar 2 gånger i veckan varannan vecka, nya rutiner nya drömmar och nya mål.

Mål och drömmar är ngt som har varit viktigt för oss under den här tiden och att göra allt tillsammans.

Pappa har alltid varit min hjälte, han som lärt mig det mesta jag kan, han som alltid hejat på mig och som alltid finns för mig. Han som lärt mig vara jag ngt som har varit väldigt bra under de här åren. Nu vet jag att han kanske inte mest var min pappa utan mest var han min bästa kompis. Han som var med när jag handlade kläder, han som jag alltid pratade om killar med, träning, tävling, dans, jobb och renovering. Han som alltid finns till där bredvid som aldrig sviker. 

Månader har gått och vi har kämpat sida vid sida och gjort kanske mer än vad som är möjligt. Vi har varit på många tävlingar, vi har renoverat en massa (fast han var tvungen att pusta ibland så då fick han sätta sig på en pall och dricka saft), vi har varit på dansveckan varje år och massa mer. Allt har gått så bra även att det har varit tufft för oss båda två. Det här året har det gått åt mkt envishet. Ngt som vi är bäst på. ENVISA SOM FÅ FÖR ATT DET GÅR.

 Pappa har kört på med sina behandlingar men till sommaren så blev han sämre snabbt och drog på sig infektion på infektion. Så behandlingarna stannade upp några veckor. Samtidigt blev jag sjuk, pressen hade nog varit för tuff för länge och jag alldeles för envis så istället för semester blev jag liggandes hemma nästan hela sommaren. Så det blev vila för oss båda två fast kanske ännu mer tid tillsammans. Det blev många bad och sim kvällar (det var denna sommar jag fick till crawltekniken och bara simmade och simmade) med massa prat (hihi pappa han badar inte men han är en bra badvakt). Vi kom iaf iväg på dansbandsveckan och jag fick dela sista dans kvällen med pappa. Han var glad men väldigt trött skulle jag tro. Camping, sommar dans och massa cykel det har varit livet i sommar.

Sen kom en ny infektion och smärtan han hade haft i bröstbenet sen i januari blev värre.  Till slut såg de att det inte var ngt muskulärt utan att det var herr cancer som hade spridit sig. Strålning på det och kanske lite resultat, men med en ny infektion så var det inte lätt att veta vad som var värst.

I mitten av augusti var planen att jag skulle köra cykelvasan. Bestämde mig sista veckan att det inte går efter en tuff sommar. Det var nära att vi inte kom iväg, i sista sekunden kom pappas kompis förbi och fikade, han sa ni måste åka, det kvittar om ni inte kommer till Sälen och om du inte kan cykla men iväg ska ni och det är nuJ

Så det blev snabb packning och iväg till vårt älskade dalaland. Sent var vi på plats och gråtandes hämtade jag nummer lappen. Dagen därpå blev vilodag. Kände att det här aldrig kommer att funka men när vi vaknade på lördag morgon sken solen och jag tog ett glas nyponsoppa och ett glas chokladmjölk sen gick jag ut och kände värmen och hoppade på cykeln, kramade pappa och sa att detta kommer gå toppen vi ses i mål.

Ingen tidspress och prestation denna gång, bara få vara med och ta sig till mål var planen. Och pappas mål var att köra husbilen från sälen till mora och mötas i målet. Efter ngn mil var det svårt att hålla igen även att det var väldigt jobbigt så skrek skallen trampa och det blev åka av. Men i mål tog det tvärnit. Och det hade det gjort för älskade pappa också, han okade inte gå upp till målet men jag visste vart han höll hus.

Efter dusch och lite mat så blev jag dålig så vi fick uppsöka sjuktältet o pumpa i lite ny energi och när vi satt där blev pappa väldigt dålig. Så fick skjutsa upp han till akuten i Mora och där blev han kvar några dagar. Jag campade utanför akuten så länge. Ny infektion och nu har han fått värk hela tiden. När vi kom hem vart han mest liggandes, efter några veckor sa han till och med själv att nu är jag dålig så då fick jag köra in han till avdelningen så fick han vara där ett par veckor. Oj så snabbt han blev svagare, nu kunde han nästan inte gå själv.

När han skickades hem visste vi inte hur illa det var, inte jag iaf. Tror att han visste mer än vad han sa till mig. Är så glad att han har en kompis som han har pratat en del med och som stöttar mig nu och har gjort under tiden pappa varit sjuk. De hade bestämt att när pappa blev sämre och till slut går bort så finns han vid min sida. Tycker det är så fint av en människa att lova det och att göra det för mig. Är så tacksam för honom och hans familj.

Knappt en vecka hemma i kaos o i svår smärta klarade vi av innan jag blev så arg och skickade tillbaka honom till sjukhuset. Då hade jag nästan tappat bort honom, men väl på sjukhuset repade han sig lite innan sista stöten kom. Infektioner som inte gick att få stopp på och herr cancer i hela kroppen så försvann min pappa på några veckor. Jag som trodde att det var kroppen som skulle funka och huvet och talet fanns kvar blev lite chockad när han inte kunde äta, gå eller prata och när han väl pratade så svamlade han värre än mamma (hon har alzheimer).

Efter en veckas boende på sjukhuset tillsammans så orkade inte pappas kropp mer.

Så konstigt där låg han framför mig och såg ut som han sov. Det har snart gått två månader sen vi förlorade kampen mot herr cancer 5 november alldeles för tidigt och jag har fortfarande inte förstått det. Tror fortfarande att han ska komma gående på gången fram till mitt hus.

Begravde min pappa på farmors födelsedag precis innan jul. Det blev väldigt personligt och väldigt mkt han. Jag sjöng det är jag så glad över at jag fick göra. Jag har aldrig sjungit i mikrofon eller på scen innan utan bara hemma tillsammans med musiken. Så det var helt fantastiskt.

Jag ser och känner så mkt positivt i allt detta vi har fått gå igenom under de här åren. Kan säga att detta varit de tre bästa åren i mitt liv. Så mkt tid vi har tillbringat tillsammans och allt vi har gjort som vi annars aldrig hade gjort.

Sen har jag blivit så mkt tuffare, fått ett stort självförtroende.  

Är så tacksam för den hjälp vi har fått på sjukhuset på behandlingsavdelningen och på onkologens avdelning. Alla dessa kontakter och all glädje de har gett oss. Och för hans kompis som tar hand om mig när det behövs och de kompisar som har stöttat oss under denna tid och under året.

 Nu ser jag tillbaka på en jul som blev så mkt mer än vad jag kunde önska mig som jag fick fira med två helt nya familjer som tog hand om mig.

Nyår tyckte jag var en jobbig historia där jag träffade en blandning av kompisar några som förstod så väldigt mkt o andra ingenting. Efter detta kände jag att det jobbiga och tråkiga började komma. Innan har livet varit så enkelt tillsammans med honom och mest med hans lilla kontakt nät, där funkar allt så smidigt.

Stort tack!

Varma hälsningar

Inga-Lill Lellky, ambassadör