Om att vara anhörig mitt i livet!

Jag fixade ALLT, så berättar Carolina om hur det är att vara anhörig och att själv vara mitt i livet. Jag har fått fler vänner genom er sida. En som jag har mycket kontakt med är Birgitta som är på bild här, jag har utnämt henne till min nya svärmor. 

Vi bad några cancerkompisar skriva till oss berätta om sin vardag om att vara anhörig. Vi ändrar aldrig något i texten utan skriver precis som vi får i det. Här kommer Carolinas berättelse.

Hej cancerkompisar!

Självklart jag kan skriva hur mycket som helst hur det är att vara anhörig mitt i livet.

Min sambo va 49 år när han fick myelom. Jag har alltid varit den där vårdande personen på gott och ont, har även jobbat inom sjukvården för länge sedan. Så man. har ju lite rutin och kunskap runt sjukhus mm .

Första SCT var vi så taggade ,jag va stark som en oxe i detta. Jag fixade ALLT. Den här gången är det mycket värre ,min sambo blev knappt inlaggd när dom vita gick ner på 0 och han fick sepsis . Han åkte blåljus in 21/12 Efter jag hade haft honom hemma sedan 14/12. Han fick ligga inne till 24/12. Sedan sa dom platsbrist och dina vita har vänt, dom va på 0,1 !!!! Jag grina när jag släpa hem honom.

Sedan dess har ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) sprungit här flera gånger per dag . Och det har bara gått utför, han kan inte äta inte dricka. Och alla ska komma med goda råd men drick bara, ät bara, pröva det pröva det . Ja, jag e inte dum i huvudet JAG HAR KÖPT ALLT PÅ HELA AFFÄREN INGET FÅR HAN I MUN.

Han har gett upp, han mår för dåligt för sitt egna bästa, han e knäckt. Han har fått cellgift sedan Februari 2018 till SCT dec 2018. Kroppen psyket skriker.

Jag är van att ta för mig. Den som skriket högst får bäst service. Men denna gång orkar jag inte stånga mig mer i väggen, i tisdags denna v. bestämde jag mig för att släppa och det försöker jag nu. För jag e slut. Besviken på min sambos familj som inte hjälper till något alls . Stoppa huvudet i sanden är lättast.cancersamboblogg

Jag skrev en blogg när detta startade CANCERSAMBO.BLOGG.SE  

Den här gången orkar jag inte skriva. Jag skrev för min sambos familj skulle kunna dela detta med oss, men dom ides inte ens läsa. Så klart va det många andra som läste och stöttade oss.

Jag har fått fler vänner genom er sida. En som jag har mycket kontakt med är Birgitta som är på bild här, jag har utnämt henne till min nya svärmor. För hon är som jag tycker en svärmor ska vara när ens son blir sjuk 49 år .

Jag har inga problem med att du skriver mitt namn. 

Tack Carolina

Tack Carolina för att du vill berätta! Vi tnker på dig och din familj.

Varma hälsningar

Inga-Lill Lellky

Ambassadör