Ja må du leva uti hundrade år....

Det var ju så det skulle bli. Du skulle ju bli 100 år och få brev av kungen. Du sa ju att vi har det i generna. Ändå fick jag fira både min och din födelsedag utan dig igen.  Det gör så ont mamma. Klumpen i magen, bandet över bröstet, och tårar som bränner. Det gör så väldigt ont. Så där ont som ingen annan kan förstå. I går när det var din dag ville lilla E att vi skulle gå ner till kyrkogården och tända ett ljus för dig. Hon klädde på sig tröjan som hon fick av dig när hon var liten. Du vet den som var som en klänning på henne då. Nu sitter den som en till början av en för liten T-shirt. Halsbandet som du hann att köpa till hennes födelsedag men inte kunde ge henne. Lejonell, Charlie och Findus skulle med. Stora E och lillprinsen klädde sig varmt och så gick vi. Lillprinsen höll mig i handen hela vägen. Det var länge sedan. Han frågade om det var mycket cancer i dig. När vi kom fram tände jag ljuset. För då ville jag göra det. Det kändes som att det var viktigt. Lilla E tog ton. Där stod vi på en kyrkogård och sjöng ja må du leva. En märklig känsla, men ändå fint på något sätt. Stora E brast totalt. Det gör så ont i mig när jag ser hennes smärta. Men jag kan inte hjälpa henne. Hon måste få sörja hon också. På sitt sätt.  Sedan började lillprinsen att prata om roliga minnen. Som när lilla E låste ut dig på balkongen och jag fick springa hem i panik. Eller när Stora E skrattade så mycket på tåget att risifruttin kom ut på fönstret genom gluggen. Där stod vi och höll om varandra. Skrattandes, saknandes. Grattis på födelsedagen älskade mamma❤️