Min mamma, nu var hon på riktigt borta!

7 september 09.30. 

Vid denna tiden, för exakt två månader sedan, hade syrran och jag suttit bredvid vår döda mamma i 5,5 timma.

Vi hade städat lägenheten, plockat blommor från trädgården, tänt ljus och.... ja mycket mer än så minns jag inte.

Mamma var iklädd sin vackra gula och blommiga klänning som hon sist bar på midsommar. Vi hade sminkat henne, målat hennes naglar, kammat hennes hår och tagit på henne sina favoritsmycken.

 Vid denna tiden började vi ringa och sms’a alla för att berätta att mamma hade lämnat jordelivet. Så sjukt! Så ofattbart sjukt!

 Det var en vacker sommardag, solen sken och det var varmt och gott. Syrrans man och hennes pappa kom med frallor så vi satt i köket och käkade frukost medans mamma låg och log pillemariskts i sin säng.

 13.30 kom männen från begravningsbyrån och hämtade henne. Vi bäddade om henne med hennes egna kudde, täcke och vackra filt. Så hon skulle sova bekvämt.

 När vi kom ut från lägenheten kändes det som att livet hade tryckts på paus. Hundskallen hade tystnat. Barnskratten bubblade inte mer. Alla människor hade frusit till is. Ingen vind i håret, inga bilar körde förbi. Det enda som levde var männen som försiktigt la in mamma i begravningsbilen och sen bugade för henne innan de stängde luckan och åkte iväg.

 Jag bevittnade hur bilen körde ut från parkeringsfickan mellan husen, blinkade och svängde höger. Det gick långsamt. Tillslut var hela bilen på andra sidan husknuten och mamma hade lämnat sitt älskade hem för gott. Nu var hon på riktigt borta.

Jag stod kvar en liten stund, barfota på den varma asfalten. Långsamt började omvärlden vakna till liv igen. Föräldrar tog åter fart på barnens gungor, vinden fick stockrosorna att vaja lugnt fram och tillbaka. Doften av grannarnas lunchkaffe smög sig ut genom de öppna fönstren och hundarna fann en anledning till att börja skälla.

Jaha, det var det livet. Nu var det slut. En ny början tog fart för oss alla. En början till att fortsätta leva i olika världar.

Vi lämnade allt som det var och tog oss hem. 

Jag käkade halloumiburgare på Max som om ingenting hade hänt.

 Det är mamma med min son 2005KramarEmbla