Vi tänker på alla våra minnen och det hjälper oss mycket...

Tack för att ni finns Cancerkompisar , ni är mycket viktiga. När vi förlorade vår älskade dotter Emma Diamond, 24 år ung i cancer den 5 november 2016 rasade vår värld och vi gick in i ett chocktillstånd och med den stora tomheten.
En obeskrivlig smärta inföll sig. 

Idag fyra år senare har vi på något vis lärt oss att leva med smärtan, tomheten och den största sorgen en förälder kan gå genom livet med både upp - och nedgång. 
När sorgen kommer, har vi lärt oss att följa med
ned i den, för att så småningom sakta, gå uppåt igen. Vi tänker på alla våra minnen och det hjälper oss mycket.  Köpte en fin bok med fina dikter som är skriven av Malin Tyberg (Lilly Förlag) och fastnade ganska snart denna dikt:

Mitt sista hopp har nu fallit som en droppe mot din arm.

Du ligger stilla, så vacker.

Du har slutat lyfta din barm.

Jag sitter bredvid. 

Tar din hand som ännu är varm.

Nu är det ro i rum och hjärta.

Ditt ansikte är lugnt och utan smärta.

Två ljus på borden för din själ.

Jag ber att du når fram, får skratta och må väl.

Kysser din panna, nu ska jag inte längre stanna.

När jag går fylls mitt öga av ännu en tår, men jag vet att vi mötas en gång får.

Kramar och styrka till alla ni fina som kämpar för era  närstående.

Tack för att ni finns #Cancerkompisar , ni är mycket viktiga. mamma Anette