Min väg tillbaka till livet … det är ett jädra jobb!

Här kommer del 2 i Karins cancerresa som anhörig

BAKGRUND: en stor grupp anhöriga som drabbas av cancer är de med cancerdrabbade partners eller föräldrar. Man är mitt i livet med jobb, karriär och barn. Vi på Cancerkompisar kommer att följa Karins resa framåt. Mer om Karin hittar du längst ner i blogginlägget.

FOTO: Karin, en dag på jobbet.

Jag vill låta sorgen få plats i mitt liv. Den måste få finnas där, men samtidigt vill jag lägga undan sorgen ibland och tillåta mig att leva. Det är en påfrestning att bo själv i ett hus och dagligen tvingas jag utanför min komfortzon. Det är så obekvämt, och jag är nybörjare på så mycket. 

Nu har jag i alla fall lärt mig att rensa avlopp och tvätta bilen. Det är viktig och bra kunskap, men jag har Anders fina vänner och bekanta som hjälper till och visar mig hur man gör saker jag inte kan. ”Kom ihåg att ringa” säger dem. Det är jag otroligt tacksam för. Nästa stora sak är att lära mig starta och köra snöslungan, den behövs! Och just nu ger varje snöfall stor ångest. Kommer jag kunna komma ut med bilen från garaget imorgon när jag vaknar? Eller kommer jag komma försent till jobbet för att jag inte hinner skotta undan snön? Jag kan inte gå upp tidigare än jag gör bara för att titta hur mycket snö det kommit, jag har nämligen jättesvårt att somna. Jag tycker inte om att sova själv, det är svårt att vänja sig vid det och det tar tid att somna. Ofta somnar jag runt midnatt trots att jag lägger mig tidigt och ska upp för att arbeta nästa dag. Det blir ibland lite för lite sömn.

Nu kommer julen och jag tänker:

-        Hur ska jag få kraft till att orka köpa gran och julpynta? Allt det som vi tidigare gjort tillsammans blir så tungt, dels för att jag är ensam om allt praktiskt, men också genom alla fina minnen som kommer upp.

Jag har haft en aktiv period under hösten för att slippa känna tomheten och för att inte behöva känna efter. Det är verkligen en balansgång mellan att leva och överleva. Om det inte blir som man tänkt sig blir man ledsen och ibland kan en småsak få mig att gråta, som när min hårfrisörska inte hade tid att ta emot mig när jag ringde utan hänvisade till en kollega. Just nu har jag trots allt fler bättre än dåliga dagar

Jag är en framåt person men numera avvaktar jag, känner mig är fegare, jag avvaktar och väntar ut. Det finns saker som jag inte vågar göra som jag aldrig tvekat kring innan och jag mer eftertänksam när jag ute. Är jag ute och handlar och behöver hjälp, så kan jag plötsligt få panik och känna att jag inte vågar fråga om hjälp. Jag tänker att jag handlar en annan dag istället, och jag får med mig det hem som jag hittat, resterande handlar jag en annan dag. Det är inte alltid jättesmidigt om jag planerat att laga en viss maträtt och saknar en ingrediens, men jag har blivit mer rädd om mig själv och min energi.

Till mina vänner har jag kommunicerat att jag inte vill vara ensam, men att jag inte orkar att ta kontakt just och har sagt att de får gärna ta initiativ. Jag har så otroligt fina vänner! En lördagskväll ringde det på dörren och ett par bjöd ut mig till en plats för en picknick. De hade tänt upp en eld och dukat fram, tagit med mat och vin. Och en väninna ringde en kväll och sa:

-        Jag vet att du är trött, men klä på dig nu, vi ska köpa julgran!

Livsglädjen kommer sakta tillbaka och jag väljer att pausa från sorgen en stund. Jag har varit ute en helkväll med vänner. Jag fick möjlighet att göra mig i ordning och sminka mig fint första gången på länge. Först blev det Open Stage med härlig musik, sedan vidare för en fördrink innan vi gick på vuxen-disco med en duktig DJ. Det var helt underbart att få dansa igen, som att komma hem till mitt vardagsrum som 20-åring. Jag kunde verkligen slappna av. Det gav mycket energi och jag var glad i mer än en vecka efteråt. Jag ler fortfarande när jag tänker på den kvällen.

Just nu känns det som att jag har bra koll på mig själv, även om julen är en jobbig tid och det känns svårt att fira julen för första gången utan Anders. Men jag är trygg i grunden och min familj och mina vänner finns hela tiden nära. Dock har jag inte hunnit med allt jag önskat ordna med inför jul, men vad är det som säger att saker måste vara som de alltid var? Jag har gjort mitt bästa och good enuogh är också bra. Det blir fint, även om det inte blir en jul med Anders och det gör ont.

MINA TIPS TILL ANDRA

Det finns inga regler! Var och en gör som hen vill. 

Jag tänker framåt och funderar på mitt nya liv. Jag gör saker på ”mitt” sätt det. Det behöver inte vara på samma sätt som det alltid varit, det behöver det inte, nu blir det så här, så tänker jag.

Ta hand om er! 

Karin

Om Karin

Karin Eriksson, 45 år och bor i Västervik. Hon förlorade sin sambo Anders i mitten av juni 2022. Paret hade varit tillsammans i drygt 17 år när Anders gick bort. Anders har två vuxna döttrar och Karin har en son som är 19 år. 

Karin är legitimerad lärare i ämnena svenska, svenska som andra språk, pedagogik, slöjd och moderna språk/tyska. Hon arbetar idag som högstadielärare på en grundskola i Västerviks kommun. 

 Anders fick diagnosen urinblåsecancer 2018.

Karin beskriver sig själv som levnadsglad, omtänksam och driven.