Cancerkompisar hjälper varandra
FURULUND. En ”cancerkompis” är en person som är eller har varit anhörig till en cancersjuk patient. Han eller hon delar med sig av sina erfarenheter till andra drabbade anhöriga. På så sätt hjälper de varandra att bearbeta oro och sorg. Så ser tanken ut bakom den ideella föreningen Cancerkompisar. Lokaltidningen har träffat en av kompisarna, Jessica i Furulund.
Det är tio år sedan Jessica Roijer Barter i Furulund förlorade sin äldre syster i cancer. Jessica lade mycket energi på att hjälpa sin mamma.
- Det var mitt sätt att klara av det. Så länge jag får vara ett stöd för andra så funkar det, förklarar Jessica.
Så fungerar det för Jessica, och för många andra. Att trösta någon annan som har drabbats av sorg kan vara ett sätt att hålla de egna känslorna borta.
För under de svåraste perioderna av systerns sjukdom och död upplevde Jessica starkt att hon lämnades utan stöd från vården.
- Jag är inte den som slår mig fram och frågar och ber om hjälp. Jag var handlingsförlamad. Och personalen hade förstås fullt fokus på min syster.
Jessica berättar att hon fick information om en samtalsgrupp för anhöriga, men det kändes inte rätt för henne. Genom att vara den som gav tröst och ställde upp för de andra höll hon sig uppe.
Men så kommer en dag när trösten inte längre behövs.
- Ett par år efter att min syster hade gått bort sade min moster till mig: ”Du kan inte fortsätta att ta hand om din mamma hela tiden.” Efter det samtalet försökte jag lägga mammas bekymmer åt sidan. Det blev jättetomt, jag hade ingen uppgift i livet.
Jessica beskriver hur hon satt i timmar i en soffa och plötsligt kände att ingen behövde henne längre.
- Då kom sorgen över mig och hela jag dalade.
Hon fick kontakt med en läkare som skrev ut tabletter, som hjälpte.
- Det blev bättre, och så rullade det på i flera år. Men för ett halvt år sedan sade jag till mig själv: Nu får det vara stopp, jag måste klara mig utan mediciner.
Ungefär samtidigt råkade Jessica via en bekant komma i kontakt med föreningen Cancerkompisar.
- Jag kände direkt att det här är något för mig, något som jag kan luta mig mot.
Genom samtalen med andra anhöriga i liknande situation får Jessica just det stöd som hon saknade när hennes syster drabbades av cancer.
- När jag pratar med min cancerkompis frågar hon: ”Hur var det för dig, vad har du varit med om?” Det är det ingen som har frågat innan. Det här är första gången jag får berätta min historia.
Grundtanken med cancerkompisar är att via nätverket sammanföra anhöriga i jämförbara situationer. De två cancerkompisar som Jessica har kontakt med just nu har också en bror eller syster som har blivit sjuk. Det här är viktigt, påpekar Jessica.
Nu har hon regelbundna telefonsamtal med sin kompis.
- Det är oftast hon som ringer, när hon känner att hon behöver. Hon bor tyvärr i Stockholm så vi har inte kunnat träffas än.
Häromdagen fick Jessica en ny cancerkompis, som hon hittills bara har haft kontakt med via e-post. Och hon har meddelat föreningen att hon gärna ställer upp och pratar med fler kompisar. Hon har även planer på att börja skriva en blogg på Cancerkompisars hemsida.
- Jag vill gärna hjälpa fler. Samtidigt känner jag tydligt att jag får något tillbaka. Kompisarna hjälper ju mig också.