Cancerkompisar vill stötta andra anhöriga
Inom loppet av två år förlorade Ingela Nyman båda sina föräldrar. Nu är hon ambassadör för Cancerkompisar. - Det är svårt att stå bredvid. Allt fokus ligger på den som är sjuk.
Text Ulrika Ljungblahd | 27 oktober 2016 | Från tidningen Spira Nr 5 av Svenska kyrkan
Nio månader efter att Ingela Nyman suttit vid sin mammas dödsbädd ringer hennes pappa på en knastrig telefonlinje från Thailand. "Sätt dig ner Ingela, jag har en viktig sak att prata med dig om."
- Det var som om någon sparkade undan benen för mig och slog mig i magen, minns Ingela när hon tänker tillbaka på beskedet att pappan skulle opereras akut för en hjärntumör på sin 53-årsdag.
Ingela krävde raka besked av läkaren. "Jag måste veta vad som händer så jag vet när jag kan bryta ihop."
Att vara nära anhörig till en cancersjuk är som att leva ett parallellt liv, både till den sjuke och till omgivningen.
- Efter ett cancerbesked rusar resten av världen vidare, men du står där och inget är sig likt. Man kan känna sig väldigt ensam.
Under sin mammas sista år, när cancern spridit sig till lungorna och levern, pendlade Ingela mellan sitt vardagsliv i Skåne och hemorten i Västerbotten. Hon hade lovat sin mamma att inte berätta för någon hur lång tid hon hade kvar, eftersom hon ville leva fullt ut in i det sista. Det tog på krafterna.
- Jag hade sömnproblem och drömde mycket. Jag orkade inte vara särskilt social och kände mig rätt förvirrad ibland.
På jobbet, kyrkogårdsförvaltningen i Lund, träffade Ingela kollegor som också haft cancersjuka anhöriga. Med dem kunde hon dela förbjudna tankar som "Släpp taget", stressen över allt praktiskt och tomheten när telefonen tystnar efter begravningen.
- De blev mina cancerkompisar, innan Cancerkompisar fanns.
Nu finns organisationen Cancerkompisar. På en webbplats kan anhöriga till cancersjuka skapa en personlig profil och matchas sedan med andra anhöriga som de kan hålla kontakt med via webbforumet, mejl och sms. Allt startade för fyra år sedan när grundaren Inga-Lill Lellky ville hjälpa fler att "hitta sin egen Gertrud". Inga-Lill och Gertrud hade båda män som var döende i cancer och kvinnorna blev ett stort stöd för varandra.
- Cancerkompisar hjälper den som hjälper. Ingen ska behöva bli sjuk av att vara anhörig, säger Inga-Lill när hon tidigare i höst besökte Umeå för norra Sveriges första Cancerkompisar Live.
Sedan Ingela flyttade till Umeå tidigare i år är hon ambassadör för Cancerkompisar i norra Sverige. Det första fysiska mötet med andra cancerkompisar från såväl Skellefteå som Boden och Jukkasjärvi gav mersmak.
- Visst är det fantastiskt att kunna mejla någon mitt i natten när man sitter vid en sjuksäng, men det är viktigt att ses i verkliga livet också, säger hon och fortsätter:
- Det fanns en connection fast vi aldrig träffats tidigare. När vi gick från restaurangen på kvällen var det som att säga hej då till goda vänner, berättar hon.
Cancerkompisar är ett komplement till andra professionella kontakter och privata relationer. För Ingela har en psykiatriker varit jätteviktig under många år. Med släkt och familj vill hon prata gamla minnen av sina föräldrar.
- Vänner fyller också en funktion, men många är så upptagna med sitt. Det är svårt att få plats i deras liv, säger hon och önskar att fler skulle våga höra av sig till den som sörjer, om så bara med ett kort eller sms.
Framöver hoppas hon kunna inbjuda till kaféträffar i Umeå.
- Det blir i den mån jag orkar, det tar tid att hämta sig, säger Ingela Nyman.