Att växa upp med cancer vid min sida

Det var väldigt länge sedan jag skrev i bloggen nu jag såg att mitt senaste inlägg var över ett år sedan! Herregud som tiden går! Jag stod och hängde upp tvätten när tanken slog mig bara att jag är redo igen för att skriva. Jag har så mycket att dela med mig.

Förra året vid denna tiden ungefär.. Så tog jag ett beslut att ge mig på mitt körkort. Det var ett stort steg för mig, då jag många gånger kände att jag inte kunde det pga att jag inte kände att jag fick någon tid och ork till att. Mamma tjatade många gånger på mig! Jag höll på med att men sen fick mamma återfall igen i sin cancer och all ork bara försvann.. Så jag sket i att rent ut sagt! Mamma kunde ju tjata på mig och sa att jag skulle se till att ta min körkort men hon förstod inte alla gånger. Min vardag var jobb sedan hem till min lägenhet en runda och sedan ut till Johannishus för att hjälpa mamma och underlätta för pappa och Emmeli som var med trötta efter skola och jobb. Den ork jag hade la jag på dem.

Innan jag gav mig på körkortet kan jag ju med berätta att jag körde mopedbil. Då den ställde till det många gånger för mig och när jag hade problem ringde jag min lilla pappa, haha! Min hjälte! Han är en mästare på att hitta lösningar! Men så kom den där dagen då han fick nog av den där mopedbilen! Hahaha! Jag ringde och behövde som vanligt hjälp med den då typ vänster bakhjul pekade rakt ut! Jag fick mig en utskällning och han sa nä, Josefine nu få du fan ta ditt körkort för jag att trött på den här skiten! Haha! Den utskällningen jag fick var den roligaste jag har fått, jag skulle betala för att få höra den igen! Det var inte bara han som hade fått nog utav den jag hade med det!

Några dagar efter skrev jag in mig på en intensivkurs i Olofström då det inte fanns något i Ronneby. Jag spenderade min semester där men det var så värt det! Och jag behövde det, på något vis var det en slags bekräftelse att livet kan fortsätta även att mamma hade dött. Hon hade varit så himla glad för min skull! Hon ville så att jag skulle ta det där körkortet! När jag klarade min uppkörning var vi en bit från trafikskolan och vi hade trafikskolansbil. Jag var så glad och hade sån adrenalinkick! Körskolläraren frågade om jag vill då köra tillbaks till skolan men jag sa till henne du få köra jag är alldeles för skakig för det. När jag satt där i bilen och var så glad tog jag upp min mobiltelefonen och slog mammas telefon nummer när jag hade de två sista siffrorna kvar slog det mig som en käftsmäll. Herregud, hon är ju död henne kan jag inte ringa! Asså, det var så jävla märkligt! Håret på armarna ställde sig rakt upp på mig! Hon var den första man delade sitt skvaller med, hon älskade det! Hon älskade hemlighet och skvaller och roliga saker man råkade utför. Jag tog mitt körkort, jag tog det för min egen skull och jag tog det för mamma. Jag är så stolt över det!  Jag vill tror att hennes närvaro var med mig när jag tog mitt körkort, hon hade varit så glad för min skull.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Mamma gick bort den 13 November 2014.

Jag fokuserade där efter på att livet skulle fungera så bra som de kunde vara efter att har förlorat mamma. Jag la alla min energi på pappa och Emmeli. Jag ville att de skulle mår bra. Emmeli kämpade så med sin depression efter mammas bortgång. Och pappa på sitt egna vis. Vi höll ihop, jag kämpade för att vi skulle hålla ihop som vi alltid har gjort men jag ville så att det skulle fortsätta!

Jag mådde fruktansvärt dåligt utav att syrran var så deprimerad, hon brottades så med den. När hon ringde och sms om att hon var ledsen och mådde skit, så vänder sig magen in och ut på mig! När vi precis hade mist mamma så sa hon en gång att hon önskade att mamma tog henne med sig.

En natt skickade hon till mig att hon hallucinerade, då det hade blivit nåt hel galet med hennes medicin och att vi kanske skulle då få köra i henne till psyket. Som tur väl var så blev det inget med det och hon kunde sova av sig det. Men jag blev så jävla rädd, så jävla rädd! Ja, jag ringde till och med om rådfrågning. Ja, jag kan nog inte beskriva den känslan jag fick i bröstet. Usch! MEN jag svalde mina tårar och min smärta i bröstet som jag alltid gör. Jag samlade bara mer känslor och smärta i den där högen som jag redan hade börjat bygga på långt innan mamma gick bort. För det fanns ingen tid för mig, jag ansåg att jag inte fanns, tiden fanns inte för mig. Tiden att sörja fanns inte för mig, jag gav mig inte den tiden. Jag gav alla andra den tiden.  

Jag kan med ett leende på läpparna berätta att min syster mår bra, hon har varit stark och kämpat med sin depression. Vi prata mycket om vårt mående och är väldigt öppna med det. Vi prata ofta om att vi är mest ledsena för att man sakna mamma. Man bli ledsen för att man sakna henne så mycket. Syrran har börjat plugga till undersköterska och jobba till och från när hon inte plugga. Och hon ser en framtid igen! Hon berättade för några veckor sedan när vi vara hos mormor att hon hade varit tablett fri och då hade hon redan varit det ett tag.

Om ni bara visste vad detta betyder för mig, att syrran hade hittat livsglädje igen, att pappa mår helt okej.

En otrolig lättnad som ledde till min egen sorg som verkligen rusade i kapp med stora steg!

I november/december månad förra året så började mitt humör ändra sig. Jag vet inte hur många runt omkring mig såg det.. Men jag själv började verkligen att känna av att jag var lätt irriterad jag störde mig på vad folk sa och kunde reta upp mig själv i olika situationer. Jag kände att jag inte alls var glad och jag kunde inte heller känna igen mig själv. Jag som alltid är glad och har alltid ett leende på läpparna och så när till skratt. Jag kände att jag hade försvunnit.. Jag kunde känna att jag började bli frustrerad över att jag mådde dåligt, för jag vill inte tillåtat mig själv att mår dåligt, jag hade svårt att förstå att jag mådde dåligt. Tills en dag då det påverkade mig på jobbet. En incident på jobbet som fick mig att börja gråta och jag kunde inte sluta gråta! Jag vet idag att hade jag mått bra så hade det inte påverkat mig som det gjorde. Men det fick mig att inse att jag behövde hjälp.

Tack till min fina arbetskamrat Hanna som hjälpte mig och stöttade mig så denna dagen och så många efter det. Jag är evigt tacksam för det! Hon pratade med min chef och berättade att jag inte mådde bra som ringde upp mig och sa att det är nog dags nu Josefine att be om hjälp, du mår inte bra. Du behöver någon att prata med.

Usch, det tog så hårt i hjärtat när även chefen ringer och säger att man behöver hjälp. Det var många som hade sagt innan till mig att jag borde prata med någon. Men jag vill inte ta hjälp av någon annan. Det är jag som hjälper andra. Att jag ska ta hjälp av någon finns inte på kartan! Nä! Den enda gången jag vill har hjälp är med min begravning typ....

Tårarna slutade inte att rinna efter incidenten på jobbet den där lördagen.. När min Chef ringde på måndagen och pratade mig rann tårarna fortfarande. Hon sa att jag kunde ringa vårdcentralen och det var vad jag gjorde och jag var hysteriskt! Det kändes som att helvetet hade brutit lös. Hon som svarade i telefonen trodde jag var självmordsbenägen. Jag berättade att en snabbversion av min historia. Att mamma har gått bort, jag var på jobbet igen efter två dagar efter begravning, jag har gjort allt för fortsätta.. Men nu orka jag inte mer! Hon frågade om jag inte ville leva mer..

Jo det vill jag men jag känner att jag inte har någon annan uppgift på jorden mer än att glädja och göra andra nöjda och jag orka inte det mer.. Jag kan inte ta hand om andra mer när jag inte kan ta hand om mig själv..

Jag är glad att hon att hon tog mig på allvar och jag fick mig en tid hos en fantastisk läkare som förstod mig. Jag berättade hur jag mådde och att jag behövde tid, tid som endast hon som läkare kunde ge mig. Tid att få sörja, att kunna få ta hand om mig själv, att få tid att hitta mig själv igen. Hon sjukskrev mig och de veckorna jag fick är jag också evigt tacksam för.

Läkaren hjälpte mig att få komma till någon att prata med och det hjälpte mig väldigt mycket. Då jag hade så fruktansvärt svårt att förstå och hantera att jag mådde dålig, jag ville inte mår dåligt men jag gjorde det endå! Och så ledsen för att jag inte skulle hitta mig själv igen, jag hade sån ångest. Det tog allt jag hade. Jag ville inte vara ifrån jobbet för länge, själv tror jag inte på att det är bra. Jag var borta från jobbet i fyra veckor och jobbade sedan halv tid i två veckor och sedan min egna procent. 

Jag mår helt okej nu och mitt leende är tillbaks :) Jag säger inte att en månads sjukskrivning läkte mig och fixade min sorg men det hjälpte mig en bit på vägen.

"Family" - Where life begins and love never ends.

Snart har 8 månader gått utan mamma i vår vardag. Tiden går, dagarna går, månderna går, åren kommer att går.. 

Man har nu förstått vilka som är ens riktiga vänner och de som verkligen bry sig om en. Jag har fullförståelse att man kanske inte vet hur man ska bett sig eller säga när någon man känner bli drabbad av döden eller någon hemska sjukdom som man kämpa med. Men jag och syrran gjorde klart för alla att mamma var döende, vi delade med oss om allt på facebook. Vi ville att alla skulle vet för vi kände det är bättre att hela världen vet än att vi får jobbig frågor som "Hur är det med mamma?" Vi ville vara öppna för vi ville få stöd.

Jag har dragit mig undan kompisgänget jag har umgåtts flera år med som jag har bland annat, firat födelsedagar m.m tillsammans med. Vissa av dem har inte ens beklagat sorgen. De har inte ens frågat hur jag mår eller hur man har det? Några har skrivit till min sambo men var det hans mamma som dog? Nej, det var min ! Efter nästan 8 månader så har de fortfarande inte sagt något. Ja jag är besviken. Det kanske lägger sig med tiden men just nu är jag besviken. När jag på så många vis har visat att jag är öppen och vill har stöd..  Så just nu har jag dragit mig undan.

Jag har tre vänner som verkligen har visat att de finns där för mig och det är jag så tacksam för. Jag vet att det inte har varit lätt för dem heller, att vet vad man ska säga eller hur man ska kunna finnas där för en. 

Dagen efter mamma hade gått bort var jag hemma i lägenheten. Jag hade pratat med min vän C att jag tyckte att det var så konstigt att inte min andra nära vän hade hört av sig. Jag kunde känna att jag började bli ledsen och besviken vi hade ju varit vänner i många år nu. Jag förväntade mig att hon skulle finnas där för mig. Jag minns inte hur det var men Dagen efter mammas bortgång kom min vän på besök hos mig. När jag öppna dörren och ser henne så förstod jag att det var med tunga trapp steg hon hade gått upp för. Hon var så himla ledsen och förstörd. Hon kramade mig hårt och säger med gråten i halsen och " Jag vet inte vad jag ska säga" men jag svara henne "jag vet faktiskt inte heller vad jag ska säga. Denna händelse är nåt jag inte heller kommer att glömma. För jag förstod inte först varför det tog tid innan hon hörde av sig. Men detta gjorde ju så fruktansvärt ont i hjärtat på henne med. Du ska veta att jag är så tacksam för att du kämpade dig upp för trappan till min/vår lägenhet. För att ge dina tröstande kramar och dina ord, jag vet att det var fruktansvärt tufft för dig. Du betyder så mycket för mig! Usch, nu börja jag lipa med ! typiskt!

Tack C, M och A för att ni har funnits där för mig, ni har haft olika roller med ert tröstande och stöd och det är jag evigt tacksam för. Tack till mina kära arbetskamrater ni har verkligen funnits där för mig, ställt frågor och låtit mig minnas mamma. Och alla ni som har stöttat mig genom facebook!

Och min älskade sambo Mikael det är dig jag dela allt med <3

Och jag har fått så himla fin respons för de blogg inläggen jag har gjort. Det trodde jag inte när jag började skriva. Trodde jag skulle spricka av glädje när jag läste denna kommentaren på ett av mina blogg inlägg! <3

"Tack för din historia, det är över 3 000 som läst den via Facebook och du har fått massor med fina kommentarer. Det visar sig än en gång att det är viktigt att VÅGA berätta då så många känner igen sig och vet att man är inte ensam. TACK!!! "

Min vardag som en gång bestod utav arbete, hem till lägenheten lite snabbt och sedan ut till mamma för att hjälpa henne och även resten av familjen. Har nu försvunnit och det känns så fruktansvärt konstigt, för mamma har varit vårt fokus i så många år. Det har bara handlat om henne. För oss var det en normal vardag.

Jag sakna mamma så mycket men jag sakna inte den vardagen jag en gång hade för det kände som jag var låst, det kändes som att vi var fast låsta. Pappa vardag bestod av arbete och direkt hem. Jag då arbete, hem en sväng och direkt till mamma. Emmeli jobbade i bland men kände också att hon inte kunde göra något annat än att var hos mamma. Emmeli hade väldigt svårt att säga ja till jobb när hon blev erbjuden för hon kände att hon inte kunde lämna mamma. Jag kunde också känna såna hemska skuldkänslor när jag inte var hos mamma.  

Ja så ärligt talat så sakna jag inte den vardagen vi en gång hade, jag tycker att jag är värd den friheten/nya vardagen jag nu har. Jag är ta mig fanken värd den!! Och jag är så trött på skuldkänslor! För första gången på nästan 25år så känner jag inga skuldkänslor. Och vilken befrielse det är! Jag kan inte tror något annat än att mamma hade önskat mig detta, att få känna så här. Hon älskade oss och visste att hon satt käppa i hjulet för resten av familjen men hennes jävla cancer. När hon hade bra dagar så ville hon inget hellre än att åka iväg för en fika eller någon annan utflykt. Hennes sista tid när hon var som dåligast levde hon på Emmelis och mina äventyr och hys vi gjorde. Hon ville så gärna mamma <3 Som jag sakna dig mamma! Jag sakna dig så mycket!

Jag kan inte längre säga att jag önska du fanns kvar med oss för då tycker jag att jag är egoistisk. Det verka som att ditt liv lilla mamma så var du utsedd till att var sjuk hela din tid på jorden. Och då vill jag inte att du kommer tillbaks. Du är värd att vara frisk var du än är och det hoppas jag du är där du är idag, älskade mamma! Tack för att du gav mig liv och för den fantastiska uppväxten du och pappa har gett mig/oss. Jag lova att jag ska kämpa för att leva livet!

Allt du har lärt mig och gett mig ligger bevarat i mitt minne. Jag älskar dig så mycket!

                                                                            Många kramar till er alla !  / Josefine

Denna gången tänker jag dela med mig av de längsta och värsta dagarna under alla de åren som mamma var sjuk. Och det var de sista två veckorna hon var i livet.

Jag var ledig på måndagen efter att har jobbat hela helgen. Och jag hade bestämt mig för att sova över hos mamma och pappa och Emmeli från måndag till tisdag eftersom jag började lite senare på jobbet på tisdagen. Mamma hade nu blivit så mycket sämre hon hade inte kraft längre att stå på hennes smala ben, hennes muskler i benen existerade inte. Jag ville gärna avbelasta syrran och pappa eftersom vi fick ta henne i rullstol och köra henne till toaletten. Hon klarade att förflytta sig att ta sig från sängen och sätta sig i rullstol och från rullstolen till toalett. Men bara det var fruktansvärt ansträngande för henne! Mamma hade syrgas för att hon inte syresatte sig ordentligt så bara detta momentet att förflytta sig gjorde henne så himla andfådd.

Mamma hade börjat äta väldigt dåligt under veckan innan, nån dag åt hon inte alls och en dag sov hon sig igenom. Hon började prata om lustiga saker som inte var i nutid. Hon frågade min lillasyster en dag var hennes barn var.... Emmeli blev så himla ledsen! Ett tecken på att mamma började bli ännu sämre.. Ibland kunde man se på henne att hon inte var riktigt närvarande när man pratade med henne. Precis som att hon började stänga av omvärlden.

Natten från måndagen till tisdagen fick jag inte mycket sömn... Jag låg i rummet bredvid mamma kan man säga köket var i mellan oss. Jag vaknade och satte mig upp med en jävla fart jag tyckte att jag hörde något. Jag satt tyst och lyssnade för att se om jag hörde det igen. Hallå!!!! Hjälp!!! Jag rusade in till mamma!! Vad är det mamma ?! Mamma låg helt förtvivlad i sängen och säger jag har bajsat på mig. Stackars lilla mamma. Jag hjälpte henne upp från sängen och lukten från avföringen kände jag igen. Snacka om att man har blivit arbetsskadad! Men doften kände jag igen från när mina stackars pensionärer har lämnat in. Mammas kropp höll nu på att stängas av. Jag visste det direkt! Och en av mina mardrömma hade blivit verkligenhet. Mamma var så dålig så jag behövde torka henne. Men hon behövde mig, hon behövde oss.

Döden som nu hade vandrat med oss hand i hand i 20år tog ett stadigt tag om våra händer för att stanna oss. Döden var här nu för att hämta mamma!

Jag hjälpte mamma på toaletten och tog fram en blöja för om det skulle hända igen och vilken tur att jag gjorde det för det var inte sista gången jag var uppe den natten.

Jag visste ju att det var något som inte stämde så jag sjukanmälde mig dagen där på för att hjälp mamma och restan av familjen. Men torsdagen körde jag hem för jag behövde en paus jag grät från det jag satte mig i min lille bil tills jag kom till parkeringshuset. Där jag torkade tårarna och tittade i speglen och sa till mig själv var stark du har inte tid för att gråta.

Fredagen gick jag till jobbet men fick gå lite tidigare för det hade blivit något fel med våra parkeringsplatser i P-huset. Jag och Mikael fick åka till Ronnebyhus innan 1 för de stängde då. Snabbt som fasen ner dit för att fixa det men när vi stå där få jag ett samtal från syrran att mamma har fått åka ambulans in till sjukhuset i Karlskrona då hon inte kunde syresätta sig, syrgasen hon hade hjälpte inte henne ett skit! Jag och Mikael körde snabbt ut till Johannishus till pappa och syrran och vi körde sedan in till mamma allihop. Då hon hade fått syrgasmask och mer syrgas. Hemma hade hon syrfasgrimma och hennes syremaskin kunde inte ge henne den mängden sjukhuset kunde.

Vi satt hos henne i några timmar men bestämde oss för att lämna henne en stund för en bit mat och hämta nya krafter. Vi körde till kina restaurangen i Ronneby matlusten var väl så där men vi beställde och åt och satt och små pratade när det ringer i pappas telefon och han få samtalet att mamma har blivit sämre. Vi reste oss med en jävla fart och gick till bilen. Jag ser på syrran att hennes tårar hade börjat rinna utan att märka att trillade tårar från mig med. Vi sätter oss i bilen och färden in till Karlskrona kändes så himla lång. När vi kommer till en av rundellerna i Karlskrona och vi behöver stanna så slänger sig syrran på ratten för att tutta hon var nu helt hysterisk!! Pappa blev så rädd så han slog till henne på armen och bad henne sluta. Han försökte bevara sitt lugn så han kunde köra. Syrran skrek och grät och var helt hysterisk och skriker hon håller ju på att dö!!!

När vi kommer in till mamma satt sig syrran direkt vid mamma och klappade henne hand, låg nästan på henne och grät. Mamma var lugn och hon tittade upp när hon orkade. Mamma hade ju panik i bland för hon kände hon kvävde för att hon inte fick nåt syre så de fick ge henne lugnande och även morfin då för att hon inte skulle har ont. Timmarna gick och mammas läge var så stabilt som det kunde vara..

Pappa och jag och Mikael körde hem för vi behövde gå ut med hunden och pappa behövde sitt insulin. Mikael körde hem till vår hund Elsa och jag sa till han att han kunde vara hemma för jag och pappa körde in igen till Mamma och Emmeli som hade stannat kvar oss mamma.

Men både jag och pappa kunde se nu på Emmeli att det var något som var fel Emmeli hade inte slutat gråta från det vi åkte in till mamma när vi hade fått samtalet att hon var sämre. Emmeli satt på stolen bredvid mamma och grät och skakade med sina händer, hennes ena ben hoppade och hon skakade på huvudet som någon som har tics. Vi försökte prata med henne att hon skulle lugna ner sig men hon kunde inte. Hon var inte kontaktbar. Hon fortsatte gråta och hennes "spasmer" bara fortsatte! Pappa tittade på mig som "herregud vad ska vi göra?" Jag sa till pappa vi få fråga om de kan ge Emmeli något. Jag gick ut till avd och hittade en sjuksköterska och jag berättade om vår situation men syrran. Men det enda hon kunde hjälpa mig med var att vi körde ner syrran till akuten. Jag gick tillbaks rummet och berättade för pappa men han visste verken ut eller in. Jag tittade på syrran och tänkte bara "herregud så här kan vi inte har att!" Hon behöver ju hjälp. Emmeli hade nu kommit i nån chock som hon inte redde ut själv. Jag tog beslutet att hämta en rullstol och körde in den på rummet. Och sa till pappa du få hjälp mig vi få köra ner henne till akuten. Jag och pappa tog en varsin arm på Emmeli för hon kunde inte förflytta sig själv. Vi satt henne i rullstolen och vägen ner till akuten fortsatte Emmeli med sitt gråtande och sina spasmer. Emmeli fick hjälp direkt vi förklarade vår situation att mamma låg på palliativa och kämpade för livet och det hade brustit fullständigt för Emmeli. Emmeli hamnade på en säng och fick muskelavlappnade och syrran hade nu börjat hyperventilera de tog en papperspåser för näsa och mun för att kväva henne hyperventilering. Hon svimmande av och började hyperventilera igen, svimmade och hyperventilera och jag vet inte hur många gånger där i mellan hon frågade - Är mamma död? Lever mamma? Är hon död nu?

Pappa och jag klappade Emmeli och försökte lugna henne men det hade ingen verkan. Situationen med Emmeli höll på i nästan 2 timmar. Under tiden detta höll på säger pappa - jag tror jag få en hjärtinfakt snart. Jag har nog aldrig känt mig så liten och så ensam i hela mitt liv. Det kände som att alla skulle dö! Mamma Pappa och Emmeli skulle dö. Jag sa till pappa jag ska bara gå på toaletten, jag behövde komma utanför rummet.

När jag kommer ut från rummet så gå jag en bit bort och ställer mig mot en vägg och sakta sänker mig mot golvet. Jag kunde känna hur jag började känna mig utmattad. Jag tänkte - vafan är det som hände! Två sjuksköterskor kommer fram till mig de se ju att jag sitter på huk. Det var ju dumt! Nu måste de ju fråga hur det är. Jag berätta en snabb version av allt. De frågade mig om jag ville ha lite vatten att drickade jag tackade snabbt ja till det. Jag reser mig upp och jag känner hur jävla yr i skallen jag är jag trodde jag skulle stupa i golvet!! En av sjuksköterskorna tog en stadig tag om axeln på mig. Men jag säger snabbt jag är okej, jag är okej! Jag gå inte på rummet och Emmeli är fortfarande i chock men började lägga sig. Tillslut tog hon sig ur sin chock och reser sig upp och fråga vart hon är? Hon minns verken sjuksköterskan eller hur hon kom till akuten. Men hon fråga kvickt om mamma är död? Pappa svarade nej hon ligger och sover nu och hon mår bra. Klockan var nu närmare två på natten och vi hade spenderat hela dagen på sjukan från ca kl 12.00

Emmeli fick lugnade och några sömn tab. med sig hem. Det var inte ett alternativ ens för Emmeli att gå upp till mamma igen. Pappa tog Emmeli direkt ut till bilen. Jag fick springa upp till mamma igen då jag hade min väska och jacka kvar på rummet hos henne. Mamma var lugn och kämpade tappert med sin tunga andning. Jag pussade henne på pannan och sa jag älskar dig mamma mest i hela världen, vi kommer till dig i morgon igen jag pappa och Emmeli.

Dagen efter två timmar efter vi ska åka till mamma igen så la sig Emmeli i pappa säng och var på gränsen att börja hyperventilera igen då något riktigt häftigt händer ! Familj hunden Trizze märke att det är något som inte stå rätt till med Emmeli och börja pipa och gnälla och hoppa upp i sängen och lägger sig över bröstet på henne för att lugna henne, precis som att han liksom ska kväva hennes tunga och hastiga andetag. Det var så facinerande att se!! Emmeli somnade en stund och hon var så pass så hon kunde hälsa på mamma. Vi hade med oss mormor in och mamma var faktiskt något piggare denna dagen det var så hon kunde prata något mer än vad hon gjorde dagen innan. Hon blev så glad när hon fick träffa mormor som hon sken upp lilla mamma.

Under kvällen den dagen blev mamma något sämre och söndagen var läget detsamma mamma kämpade på med tunga andetag. Nu vet jag inte vilken av dessa dagarna detta var men jag har för mig att nån av dagarna innan torsdagen. Så vara pappa och Emmeli på väg till mormor och hennes man Einar. När Emmeli säger till pappa - Det är okej om mamma somna in. Lilla pappa bryter ihop fullständigt! Han kände att det var en lättnad när Emmeli sa det för jag och pappa kände ju att det hade varit bättre för mamma om hon fick somna in. Men Emmeli hade hamnat i chock och allt så vi vågade knapp säga något om mamma. Mamma var nu inte så kontaktbar, ingen ork till att prata, blicken var grå och tom. Hon kämpade för att säga hej och hej då jag älskar er.  

Läkarna sa att hennes värden såg bra ut och lät något positiv, vilket gjorde att pappa såg något ljus. Pappa pratade så positiv om att mamma kunde vända detta. Han menade att är det någon som kan vända detta så är det mamma, hon har lurat döden många gången. Jag blev så arg på pappa så jag var när och resa mig från stolen jag satt på för att klippa till han på käften och skrika han i ansikte - SE DU INTE HON DÖ VILKEN DAG SOM HELST!!!

Jag har ju sett detta mönstret innan på mitt jobb. Så jag visste vad som väntade...

Onsdagen satt vi länge hos henne kl va nog åtta på kvällen när vi åkte hem. Innan vi gick sa vi att vi älskade henne och hon är den bästa mamma i världen. Och att vi kom i morgon igen. Hon sa med att hon älskade oss <3

På torsdagen skulle jag köra till frisören på morgonen när jag kör ringer det i mobilen det var pappa.. Mamma hade tagit sitt sista andetag och somnat in lugnt och fridfullt. Jag körde in i bussficka och stannade. Jag minns inte mina ord till han. Jag ringde frisörsalongen för jag visste att kom man inte så skulle jag få betala 400kr. Så jag ringer till frisören och säger att jag inte kan komma för min mamma har dött och jag fortsätter att prata om att jag få ju betala om jag inte kommer. Men frisören var så chocka själv när jag säger vad som hänt och säger nej herregud du behöver inte betala. 

Jag ringer sedan Mikael min sambo för att berätta vad som har hänt och få hämta han för vi ska till sjukhuset och ta ett sista farväl av mamma. När jag har hämtat han ringer jag min barndomsvän/bästevän C för att berätta att mamma gått bort. Hon börja gråta men fråga mig är du inte ledsen. Ööh jo det är jag men hon förstod ganska så snart att jag var i chock att jag inte riktigt hade fattat. Jag hade sagt att mamma var död ett fler tal gånger nu jag hade hört pappa säga att hon var död men det var bara ord jag förstod inte vad det betydde redigt, jag hade inte några förväntningar på hur det skulle vara att se mamma. Jag var som ett blankt papper i huvudet. Chockad?

Jag få även ringa till tre av mammas gamla vänner sedan hennes barndom. Jag vill inte att de skulle få reda på något annat vis. Jag fick ringa jobbet med för att berätta att jag inte kunde jobba dagen där på. Jag kan inte låta bli att tänka på att min arbetskollega som svarade har förlorat väldigt mycket jag hade liksom inte kunnat få någon bättre i luren som förstod mig som hon gjorde. Jag är så tacksam att just du svarade. Kan det har varit ödet? Jag vill tror det :)  Jag och Mikael tog och till pappa och Emmeli och vi körde alla in till sjukhuset. Inte en tår hade nu runnit från min kind sedan dagen vi åkte in med mamma. Jag hade inte haft tid för att gråta alla andra var ju ledsena. Jag var tvungen att finnas för dem och jag kunde känna att mina tårar var inte lika betydelse fulla som de andras var. Vi var nu på plats på sjukhuset och när vi klev in i hiss som gick till palliativa avd. Fick jag en klump i magen. Korridoren kände lång..och denna gången ville man inte komma fram så snabbt som man ha velat de andra gångerna. När vi, när jag klivet in rummet och se mamma i sängen, livlös och i gulvit för så bryter jag ihop fullständigt! Jag skriker och grått och kasta mig fram till mamma och ta i hennes livlösa hand. Jag kramar och klappa den och hoppas att den ska få liv igen. Jag säger "mamma" om och om igen. Jag kunde känna Mikael klappa mig på ryggen, han hade aldrig sett mig gråta på detta vis, jag var nästa hysterisk.

 Jag kunde känna att hon alla redan har lämnat oss, att hon inte finns med oss i rummet..  Hon hade sin uggle pläd hon tyckte så mycket om på sig. Vi satt ett bra tag innan vi reste på oss. Emmeli vill har en liten stund för sig själv med mamma. När Emmeli kommer ut berätta hon att hon lämnade var sitt FUCK CANCER armband hos mamma. 

Du som läser detta och har mist någon det behöver inte vara i cancer. Du ska vet att du inte är ensam. Du har mig och så många andra där ute!

                                                                           Kramar Från Josefine 

På bilden ser du min älskade pappa som njuter utav en härlig dag på havet med min lillasyster. Visst är det en härlig bild! Min pappa betyder allt för mig, han är min förebild, min idol! Älskade pappa <3 Han är den enda föräldren jag har kvar på jorden. Det skrämmer mig varje dag. Han blev nu ensam kvar med mig och Emmeli. Förut oroade jag mig för mamma och kände att jag var tvungen att ta hand om henne och resten av familjen. Mamma är nu borta och jag trodde ett tag att jag skulle släppa ansvaret jag en gång kände med det gjorde det inte det hoppade direkt över till pappa.

Nu känner jag att jag måste se till att han ska ha det bra och mår bra. Jag är så orolig att han ska känna sig ensam. Jag vet att ha gör det men det är inte så konstigt han miste sin fru, kvinnan han skaffade sina barn ihop med, personen han skulle bli gammal ihop med. Han har många gånger under kort tid sagt att jag påminner om mamma på många sätt och varje gång han säger det så kan jag ser att han är fylld med blandade känslor, att han bli både glad och ledsen. Jag hoppas med tiden att han känner att det bli lättare. Min käre pappa är en person som inte säger så mycket om vad han känner. Han prata ofta om mamma och alla minnen. Det gör vi allihop på så sätt känns det som att hon är med oss :)

Igår den 13/5 var det ett halv år sedan mamma gick bort. Efter jobbet idag var jag på minneslunden tände ljus och satte en blomma för mamma. Direkt efter körde jag till pappa och drack kaffe. Han var på glatt humör och jag var när flera gånger och säga att jag hade tänt ljus för mamma men kunde inte, livrädd att hans glad humör skulle skifta till tårar. Det är bland det värsta jag vet att ser min pappa ledsen. Ursäkta mig, men det gör så JÄVLA ont i mig att ser pappa ledsen man går i tusen bitar! Lilla pappa som du betyder för mig om du bara visste <3

De första månaderna efter mammas bortgång så hade jag fruktansvärda mardrömmar. Jag har drömt att jag både miste mamma och pappa att det bara var jag och Emmeli och vad skulle då hända ? Det kunde vara drömmar om att jag miste alla mamma, pappa och Emmeli. Ja, man kan säga att döden hemsökte mig.

Jag vet att jag nämnade i mitt förra inlägg att jag har drabbats av ångest några gånger men alla dessa drömmar med döden satte sina spår då jag började nästan bli lite halv tokig. Jag kunde ta telefonen ringa till min syster eller min pappa, min sambo svarade inte de på ett par gången så tänkte jag direkt det värsta att de var döda! Jag kunde känna hur jag började bli paranoid men kunde inte hejda att. När jag har känt att jag inte längre har redigt ut mina egna känslor har jag varit dum och tagit en tablett av mammas ångesttab. som hon hade när hon levde. Och de har tack och lov hjälpt mig de få gångerna jag har behövt dem.

Min syster ringde igår och frågade hur jag hade tagit "mammas 6 månaders dag" Man sakna henne och idag har ju minnen dykt upp lite extra mycket. Och att det det har gått 6 månader! Minnet från dagen mamma gick bort och begravning känns som igår! Men vi var båda överens om att vi gick åt rätt håll, att det börja bli bättre, att livet fortsätter. Det betyder så mycket när min syster säger att det känns bra, det känns okej! Min syster tog mammas bortgång väldigt hårt och kände sig väldigt vilsen och att livet inte hade längre någon betydelse. Hon har kommit så långt. Hon ser nu hopp om framtiden, vi ser hopp om framtiden. Tillsammans är vi starka!

Min Hund Elsa och Jag :) 

1994 fick min älskade mamma sin bröstcancer. Hon tog bort båda brösten men det slutade inte där. Jag var 4år och min lillasyster var 1år.  Jag har ett minne som sitter som ett ärr. Jag minns att jag kom ut i köket och min mamma satt på en av köksstolarna. Pappa stod bakom henne och rakade av resten av hennes hår då det hade börjat falla utav cellgifterna.

Som hon grät lilla mamma, jag trodde hon skulle börja gråta blod. Jag minns att lillasyster Emmeli helt plötsligt stod bredvid mig vid dörrhålet in till köket. Jag tog hennes lilla hand och tog henne till pappa och mammas säng där vi la oss. Vi var så små.

Ja, som sagt historian sluta inte där. Mamma fick bröstcancer och tog även bort sin livmoder då det pratades att det kunde sprida sig dit. Hon hade mig och syrran och det var hon nöjd med. När hon fick ta bort det ena bröstet tog de bort lymfkötlarna under armen vilket leder till en vätskefylld arm. Och jag kan nog inte räkna gångerna som hon fick rosfeber i den!Hennes bröstcancer gick vidare till lungcancer som även bildade vätska vilket led till lunginflammtion några gånger under hennes levnadstid. Ja, jag få inte utlämna att hon var frisk förklarad några år då metastaserna blev "vilandes" men sedan fick hon återfall och det hade blivit tumörer igen!

Det var bara på cellgifterna igen som den kämpen hon var lilla mamma :) Jag kom ihåg att mamma frågade mig om jag vill följa med till en av salongerna i stan som fixade peruker och de skulle även raka av hennes hår där. Mamma hade ju nu haft hår i många år. Så minnet som jag beskrev som ett "ärr" hade ju ljusnat och blivit förträngt.

Mamma satte sig i frisörstolen och jag satte mig i en utav stolarna som stod bakom till väggen. Frisören var go och mild hon och mamma pratade på. Och jag satt i bakgrunden och lyssnade på dem. Frisören tog fram rakapparaten och när jag ser mammas kala bakhuvud kände jag hur blek jag blev i ansiktet trodde jag skulle spy rakt ut!! Om ni tror att det var för att jag tyckte det var äckligt så har ni fel! Jag fick en sjuhelsikes flashback! För er så inte vet vad flashback betyder så betyder det tillbakablick.

Mitt minne från det mamma rakade av sig håret första gången, att mamma hade blivit sjuk i cancer, hur jävla ledserna vi var m.m allt kom som en käftsmäll! Vi skulle nu gå igenom detta en gång till!

Tumörerna i lungorna hade satt fart, en tumör i ryggen dök upp som cellgifterna dödade och sedan kom hjärntumörer som började förändrar henne sakta men säkert. Mamma fick även komplikationer i slutet propp i ena lungan och lunginflammation. Hon hade ju inget immunförsvar vilket gjorde att kroppen inte orkade mer. Men under alla dessa år hon var sjuk så lurade hon döden ett par gånger :) Detta kämpade hon med från 1994 fram till 13 november 2014 då hon somnade in 51år gammal lugnt och fridfullt och fick som hon ville in i det sista.

Hon var hemma och vi gjorde allt för att hon skulle ha det bra. Min lillasyster var helt fantastisk med mammas mediciner då mamma blev lite snurrig av sina tumörer som tryckte och tunga mediciner så fixade hon inte längre det på samma vis. Jag är verkligen stolt över dig Emmeli, du är den finaste lillasysten på jorden. Jag älskar dig!

Mamma gick ju med i det palliativateamet som är ganska nytt. Vilket gjorde att hon fick bra vård hemma sin sista tid. Och teamet var guldvärda! De fanns inte bara för mamma de fanns för hela familjen, för mig, syrran och pappa. Jag rekommendera verkligen det palliativateamet. De underlättade och gjorde så mycket för oss! Usch det är så jag bli tårögd! 

Jag har sagt många gånger att det känns som att vi har gått med döden hand i hand. För vi visste att cancern kunde ta henne från oss när som. Herregud så många gånger det har pendlat mellan dåliga och bra besked. Man ha rasat och fått hopp om vart annat.. Jisses!  

Helt plötsligt så gick de där 20 åren som du var sjuk mamma så himla fort och nu är du inte här. Mamma har snart varit ifrån oss i 6 månader. Då våra liv har kretsat mycket runt cancern och vi lagt så mycket tid, våra liv. Vi gjorde allt för mamma! Vilket jag absolut inte ångra! Vi kunde vara stolta när hon somnade in för vi visste att hon fick som hon ville in i det sista och vi hade gjort vårt bästa. Men tiden som vi gav till henne är nu borta och livet fortsätter ju faktiskt. Och fyfan vad tufft det är!

Jag har drabbats av ångest och inte velat träffa folk. Att gå till jobbet har varit skitsvårt ibland. I bland har det varit tufft att bara umgås med min älskade lillasyster och min kära pappa och min mormor och hennes man, min morfar. Jag vet hur ont dem med har i hjärtat. Det kändes som vår familj gick sönder när mamma gick bort. Men vi har gjort vårt bästa att försöka hålla ihop och fortsätt livet. För det vet jag att mamma hade velat.

Hon visste att hon många gånger stoppade våra liv. Men hon hade sån ångest då hon inte ville vara själv, hon visste ju att hon kunde dö. Hon var stark mamma hon försökt leva men hennes ångest tog också många gånger över.

Jag är en väldigt glad och positiv person. Jag ser mig själv som omtänksam tänker på andra, hjälper andra. Jag/familjen tog hand om mamma och själv jobba jag på ett äldreboende på en demens avdelning. Jag älskar att umgås med familjen, åka till mormor och Einar och fika. Familjen är allt för mig! Och vår familj har och är väldigt sammansvetsad. Det har även vänner och bekanta sett. Vilket gör mig så glad och stolt! Jag tror att det är det enda jag kan tack cancern för. Låter kanske hel sjukt.. Men på något sätt tror jag att det har gjort oss ännu tajtare!

De sista åren mamma var sjuk tog jag på mig någon slag roll vilken det vet i tusan ! "Den stark" säger min barndoms vän/bästevän. Eftersom mamma inte kunde städa, tvätt, renbädda m.m så tog jag snabbt över det.

Jag la även om hennes sår hon hade fått. Jag ville ju underlätta för pappa och syrran jag visste att de var trötta mamma kunde ju gnälla på dem, på oss. Jag kunde i allafall köra hem till min lägenhet som var min fri zon. Mammas sjukdom hade ju blivit så intensiv på någotvis. Gråta fanns det inte tid jag har varit så fokuserad på mamma, pappa och syrran. Det tog tid innan jag släppte muren jag hade byggt upp för att hålla ihop så jag kunde finnas för dem. Men den muren håller inte för alltid. Och den rasades med en jävla fart den dagen jag såg mamma död i sjukhussängen. Jag grät och trodde det aldrig skulle sluta! Den dagen hemsöker mig fortfarande i mina drömmar på nätterna..

                                                                                            Många varma kramar till er alla! 

                                                                                                         // Josefine