Min bror och jag

Hej!

Efter ett långt uppehåll här på bloggen pågrund av att jag helt enkelt inte har känt behovet av att skriva av mig. Förrän nu. Imorgon är det 2 år sen lillebror lämnade oss. Och den sista tiden har varit tuff. Galet tuff. Tänk det gör lika ont idag som det gjorde för 2 år sen. Det är en svindlande känsla det där, när man faller ner i det mörka svarta hålet av sorg, omgiven att stora vågor av smärta och mörker. Jag kommer ihåg det som igår, det sista vi sa till varandra innan jag gick hem för natten och han skulle sova. 3 stycken "jag älskar dig" orkade han replikera tillbaka innan jag gick. Och nästa gång jag skulle se honom, morgonen efter, så var han inte kontaktbar och vi visste att det var nära. 

Jag hade lämnat min stora dotter på dagis, hunden till hundvakten och jag och min minsta skulle bara hämta pengar för att sen köpa mammas 60-årspresent eftersom hon fyllde 60 år 3/3. Pappa kom aldrig ut som vi hade bestämt 10 minuter tidigare. Så jag ringde ihärdigt tills han svarade och sa med ansträngd röst att det är nog bäst att jag kommer in. Just där och då förstod jag. Nu blir livet aldrig mer som förut. Nu lämnar han oss. Nu har jag ingen lillebror kvar. 

Skyndar mig in o får se lillebror ligga där med en något ansträngd andning. Han ligger så tills klockan är 10:15 när något händer och det känns i hela rummet, att nu har han lämnat oss. Det låter så konstigt, men jag vet att han lämnade oss då. Det tog några timmar, vet inte exakt när, för för mig hade han lämnat oss 10:15, tills slut så orkar inte kroppen kämpa mer och han släppte taget. Jag kommer ihåg att det allra sista hände det något och han tittade på mig, kramade min hand och tog sista andetaget. 

Sen fanns han inte mer. 

Så definitivt. Ingen mer Stefan, ingen mer lillebror, inget mer underbart skratt eller roliga skämt från hans favoritfilmer. Inga mer nytagna kort tillsammans med honom och mina barn. Bara... så tomt. 

Ibalnd kommer jag på mig själv, att tänka på honom som att han fortfarande är här. För en millisekund är allt som det var då. 

Och det är med splittrad känsla jag känner mig så här ensam. Jag vill inte att någon ska veta hur den här känslan känns, samtidigt som jag vill att andra ska veta hur jag känner. Hur bottenlöst det känns när man befinner sig i sorgen, när högtider och såna här årsdagar kommer, när man från ingenstans blir påmind om honom och bryter ihop inombords men inte vill visa det utåt med risk för att få andra att må dåligt. Inte för att jag inte skulle kunna eller vill, men jag vill helst inte dra ner andra i samma skit jag befinner mig i ibland. 

Imorgon är det Spin of Hope här i Lidköping och jag har lyckats skrapa ihop ett lag, team Stefan. Ett spinningevent med förmån till barncancerfonden. Jag är otroligt tacksam över laget och mina vänner som vill ställa upp, trots att jag själv just nu är förkyld. Tur min sambo ställde upp då! 

 

Kärlek//R 

Så har våran familj återigen drabbats av den där vidriga sjukdomen. Den här gången är det min morbror som har diagnotiserats med en hjärntumör. Förhoppningsvis godartad, men det hindrar inte att alla sår rivs upp igen. Nyheten är fortfarande färsk, så i dagsläget vet vi inte så mycket. Mamma är givetvis förkrossad. Räckte det inte med att ha förlorat sin son och sin pappa inom loppet av 4 månader? Hoppas med alla celler jag har att det kommer gå vägen för min morbror. Men cancern, det är en slug liten jävel.

Det blir ett hattigt och flummigt inlägg idag då jag snart ska bege mig till jobbet. Men hade några minuter över och kände att det var dags att skriva av sig igen.

Igår var jag och mina barn, samt mamma vid min brors grav och gjorde det lite fint för honom. Jag kunde dock inte fokusera så mycket då barnen sprang runt som galningar.

En sak jag inte har delat med mig här på bloggen är hur den psykiska chocken visade sig fysiskt bara några dagar efter att lillebror gick bort. Jag trodde att det var hudsvamp, och även dom på vårdcentralen trodde på hudsvamp. Mitt pigment försvann delvis på hela magen, runt munnen, på armarna och på ben och rygg. Fick förklarat för mig att det var den auto-immuna hudsjukdomen vitiligo jag hade fått. Eller den hade snarare legat latent i kroppne, men att det var just chocken som gjorde att den bröt ut ordentigt.

Eftersom den bröt ut när det var så fruktansvärt kaotiskt, så stör den mig inte alls. Visst kan det vara störande ibland, att ha massa fläckar. Men när ett syskon går bort, så får man lite annat perspektiv på vad som är vktigt här i livet. Då rör det mig inte speciellt mycket att mitt pigment försvinner. Jag lever iallafall.

Igår fyllde våran äldsta dotter 3 år. Dagen innan var kämpig och tung, fanns alldeles för mycket påminnelse om att Stefan inte finns med oss för att fira. Han som älskade barn och kalas m.m.

Förra året var han såpass infektionskänslig och dålig att han inte kunde vara med och fira henne. Och snart har det gått ett helt år sen han gick bort. 2/4, en dag innan mammas 60-årsdag. Den dagen glömmer jag aldrig. Den dagen är lika klar i sinnet som om den hände igår. Hur jag lämnade Miléah på dagis, lämnade hunden hos hundvakten, och åkte till Hospice för att hämta pappas bankomat-kort och skulle egentligen till grann-byn o köpa en present till mamma. Men med darrande röst säger pappa att jag nog får komma in, att det ser ut att vara nära nu.

Chock, panik. Som i en dröm. Vi visste ju att han blev sämre o sämre. Men kvällen innan hade vi ju sagt "jag älskar dig" 3 gånger på raken o fnissat lite tillsammans innan jag hade gått för natten.

Jag trodde inte, eller kanske förnekade att han var såpass dålig. I mitt stilla sinne trodde jag aldrig att han innerst inne skulle lämna oss. Jag trodde, att trots när han hade tagit sitt sista andetag, att han skulle hoppa upp o säga att han skämtade. "men Mona, ja bara skojjade!" Det kanske var min försvarsmekanism, kanske min hjärna som inte ville förstå att just då, att i det där ljusgröna rummet på Hospice, den där vackra vårdagen då solen sken in på oss, att han hade lämnat oss och aldrig mer skulle finnas hos oss.

För det kunde ju inte vara så? Hur skulle MIN bror ha kunnat lämnat oss? 22 år gammal? Hur kunde jag helt plötsligt stå själv med mina föräldrar utan honom vid våran sida?

Igår firade vi Miléahs födelsedag hos mina föräldrar. Då plockade vi fram Stefans gamla Brio-tåg. Det kändes skönt att ha något som var hans med oss. Han som älskade tåg.

Jag kan inte förstå den här tomma känslan, känslan av att gå runt med ett hål i bröstkorgen och veta att det aldrig kommer kännas helt igen. Och den där undran om han ser oss ändå?

Den där frustrationen av att ha en konversation med någon som man varken ser eller hör, inga svar, bara frågor. Jag har aldrig ifrågasatt människans existens och värde mer än vad jag har gjort det senaste året. Är det verkligen meningen att livet ska vara så här? Att vi lever ett par år för att sen bara försvinna? Eller finns det något mer efter det här? Tanken på att Stefan inte finns med oss, att jag aldrig ska få träffa honom igen är så hjärtskärande att jag helt enkelt MÅSTE tro på att det finns något efter det här. Mest för att orka dom svåra dagarna. Då måste jag på något sätt intala mig själv att vi ses igen.

 

Kärlek//R

Igår kändes det så hopplöst. Det var bara lillebror som kretsa i huvvet på mig så när barnen hade lagt sig bestämde jag mig för att åka till hans grav. Det var snorkallt o det blåste, men idag könns det lite lättare. Jag lyssnade på en av hans favoritlåt, Allt jag vill säga, o alla minnen kring den. Hur mycket den har spelats hemma o hur den spelades på hans begravning. Lyssnade även på låten Yesterday  med Beatles o kom o tänka på hur bekymmer  man hade förr, är så små mot dom bekymmer vi har levt med nu sen Stefan blev sjuk. Att man la ner energi på helt oväsentliga saker som inte har någon betydelse nu.

Idag ska vi på julbord med släkten och fira farmor som fyller år. Kul, men givetvis blir man påmind om att Stefan fattas oss....

Kärlek//R

 

Det finns saker som man blir påmind om. Saker som man har glömt bort men när man sen blir påmind om dom så känns det så självklart o man förtår inte hur man kunde ha glömt bort det. Som när det var första advent. Stefan älskade att tända ljuset o läsa dikterna till alla advent. O just i det ögonblicket när man blir påmind om något som lillebror har gjort så stannar världen för en millisekund och man är tillbaka till stunden då han stod där livslevande och läste den där dikten och tände det där ljuset.

Första julen utan honom närmar sig och jag har tänkt på den ända sen han gick bort. Som jag fasar för den dagen. Att bli påmind om hans frånvaro, samtidigt som jag måste hålla ihop så jag inte deppar ihop totalt. Jag vet ju att dagen närmar sig o jag kommer inte ifrån den. Vill inte heller komma ifrån den. Måste ju ta mig igenom den för att kunna ha bättre jular i framtidar.

Jag har ett par riktiga skitdagar där det inte krävs jättemycket för att tårarna ska komma. Därför så vet jag att jag snart måste ta mig till hans grav o sitta där en stund. Allt känns så mycket bättre när jag varit där en stund. Dock så är det inte lika lockande att sitta på en mörk kyrkogård kallt o med blåsten i nacken. Men i helgen är jag ledig så då ska jag försöka åka dit.

Kärlek//R

 

 

 När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt
och alla människor glädjas
att fira få advent

När andra ljuset brinner
är snart Lucia här
Hon bjuder oss på kaffe
och bud om julen bär

När tredje ljuset brinner,
vi juleklappar syr
och vi bakar kakor
och har ett fasligt styr

När fjärde ljuset brinner,
vi hämtar julegran
och alla barnen räknar
dan före dan före dopparedan

 

Ibland blir jag så trött på mig själv, nästintill förbannad. Jag orkar själv inte med dessa negativa tankar, ältandet och frustrationen. Jag skulle vilja, för bara några minuter, kliva ur min egna kropp och vara någon annan.

Men, om man ska se på den positiva sidan, så dyker dom bra dagarna upp mer och mer. Givetvis tänker jag fortfarande på Stefan i stort sett 24/7, men på något sätt är känslorna runt allt lite svalare. Dom är intensiva, men hanterliga. Jag kan knuffa undan minnen osv och fokusera på det jag gör utan att det kommer tårar.

För några dagar sen letade jag upp mina jul-recept och mitt ibland dom låg det en "kärleksförklaring" från Stefan som han hade skickat till mig till Alla hjärtans dag för tre år sen. Det stod så fint om hur han längtade så efter att få bli morbror  m.m men det som tog så hårt var den sista meningen i brevet där det stod att "vad som än händer i framtiden så kommer du alltid vara världens bästa storasyster."

Ja.... vad som än händer i framtiden var det ja...

Efter att Stefan hade fått kramp den där kvällen mitt i sommaren -13 så ville han inte vara själv. Han var rädd för vad som kunde hända om han skulle få en kramp. Den sista månaden var det alltid någon som var vid hans sida. Mamma och pappa kunde inte lämna honom många minuter. Och han hade alltid mobilen bredvid sig om dom skulle lämna honom, även för att bara gå till köket för att hämta ett glas vatten.

Så när han väl gick bort, så kunde jag inte förmå mig själv att lämna hans sida. Jag ville inte lämna honom ensam i det där gröna rummet på Hospice. Det var ju så fel, han ville ju inte vara ensam och hade inte varit ensam på flera månader. Så när jag väl lämnade honom, när mamma och pappa hade gått för att ringa släkt och vänner för att meddela dom att han lämnade oss, då såg jag till att vårdpersonalen var kvar hos hans kropp. Jag visste ju att han inte längre fanns kvar. Men jag kunde inte stå ut med tanken, just då, att äntra det rummet igen o se att han skulle vara själv.

Det är konstigt det där. Hur man tänker när någon just lämnat en. För på något sätt så ville jag ju inte att vi skulle lämna honom ensam, han kunde ju vakna upp när som helst. Hoppat upp från sängen, skrattat lite nonchalant o säga "Jamen, Mona. Jag skojjade ju bara."

Det blev ju aldrig så, men även nu när det har gått 7 månader, så tror jag ibland att han skojjar med oss. Att han snart kommer tillbaka. Det gör han ju inte, det vet jag ju. Men den där önskedrömmen, den är så fruktansvärt stark och längtan är så stor.

 

//R.

Det var ett tag sen jag bloggade. Har haft fullt upp sedan jag började jobba igen och med två små barn så finns det inte så mycket tid över för annat. Eller jo, kanske. Men jag prioriterar mina barn.

Men nu känns det som att det behövs. Att ta upp mitt bloggande igen. Det känns som att jag snart kommer explodera om jag inte får ur mig mina tankar och känslor. I förrgår var det, eller det skulle ha varit rättare sagt, min lillebrors 23e födelsedag. Jag hade sett till att jag var ledig från jobbet och barnen såg jag till fick vara på förskolan några timmar. Det var ändå fotografering för dom så dom skulle ändå behövt att åka dit. Jag lämnade dom och åkte iväg till gymmet för att avreagera mig lite o få ut lite aggression. Efter det tog jag med mig hunden (mamma och pappa är utomlands och är därför hundvakt tills dom kommer hem igen.) och åkte till Skara- Först till blomsterlandet och köpte lite fina dekorationer till både Stefan och farfars grav. Dom ligger bredvid varandra på kyrkogården.

Sen till McDonalds och köpte med mig mat. Stefan älskade deras mat, speci under hans behandlingar. Sen åkte jag till graven. Gjorde det fint och tände alla ljusen där. Och åt min mat, som jag o hunden delade på. Och tänkte på hur fel det var. Att jag skulle behöva sitta där. Vid en grav. På hans födelsedag. Försökte komma på hur det var för ett år sen när han fyllde år. Men jag kommer inte ihåg. Jag kommer fan inte ihåg. Och jag blir så förbannad när jag inser att jag inte kan fråga honom.

Varje dag skriker jag inombords, rätt ut i mitt inre. Över att han inte finns här. Han finns inte här. Vart fan är han?  Har han det bra? Ser han oss? Saknar han oss? Eller är han bara borta? Poff, så var han bara borta?

Det är kanske tur att jag inte vet. Men jag söker svar. Jag behöver svar. Jag kräver svar. Allt har en mening säger dom. HUR KAN DET HÄR HA EN MENING?

Sommardagarna är fulla av aktiviteter!

Så därför tar jag ett avbrott från bloggen nu då det som sagt är full rulle.

Jag hoppas ni alla mår bra o försöker njuta av sommaren trots olika motgångar vi stöter på.

Kärlek// R

Är hos mamma o pappa. I Stefans rum. Det luktar inte Stefan längre. Jag känner inte hans lukt. Panik. Ta tillbaka hans lukt!

Idag har min kusin tagit konfirmationen. Och det var som vanligt jobbigt. Men även detta måste man väl vänja sig med, släktkalas utan han.

Min dotter pratar fortfarande om honom. Och i förrgår, när vi åt på restaurang, sa hon helt plötsligt "Fefan" (Stefan som han hette) o pekar på en servitör.

Och när vi kom hem sa hon "Miléah sakna Fefan" o jag grät så tårarna bara sprutade.

Det är ju inte bara jag o mina föräldrar som drabbas, utan även mina barn.

Det är självklart att hon saknar sin morbror, han var ju så bra med henne. Lekte, sjöng o brydde sig om henne.

Det är så brutalt det här. Det gör så inihelvetes jävla ont. Det är så hjärtskärande på alla sätt o vis. O jag saknar honom, något så fruktansvärt. Idag önskar jag att livet går fort så det går fortare tills jag får träffa honom igen.

I helgen har vi (min familj med mamma o pappa) varit på mini-semester i Linköping. Resan var välbehövlig för alla o gjorde oss nog gott :) vi var i gamla Linköping o titta, gick på stan, var på Ikea, myste o hade det allmänt bra.

O barnen var exemplariska! Inte ett gnäll från någon utav dom vare sig under bilresorna dit o hem eller under tiden vi var där. Antagligen var det så pass spännande med allt nytt o hela grejen med att bo på hotell så dom hade väl helt enkelt inte tid ;)

Vi kom hem igår kväll o var så trötta så vi gjorde bara det vi var tvungna att göra.

Idag har dock verkligheten kommit ifatt mig o det har varit en tung o jobbig dag. Det började redan på gymmet med två stunder av tårar o förtvivlan o sedan har hela dagen gått i nerstämdhetens tecken.

Jag saknar lillebror något ohyggligt mycket.

Dagen blev inte bättre av att jag fick kallelse till ytterligare en blodprovstagning pga av mina hudfläckar som jag fick nästan direkt efter att lillebror gick bort.

Först trodde dom att det var hudsvamp men efter smörjande med salva blev det inte bättre o sist trodde dom att det var den autoimmuna hudsjukdomen vitiligo som jag har fått. Men dom tog prover i förra veckan för säkerhets skull. O nu ska jag tydligen tillbaka. O ångesten blir bara värre.

Jag har alltid haft döds-ångest, men nu när lillebror gått bort har det blivit lite sämre. Inte just döds-ångesten utan tanken på att jag också kan dö i förtid, att mina föräldrar skulle behöva gå igenom en sån här sak till o att jag kanske aldrig skulle få uppleva mina barns uppväxt. Såna tankar är SÅ DUMMA men det kan inte hjälpas. Nästintill oundvikligt att inte tänka så.

Jag önskar ibland att jag kunde få fortsatta vara lika naiv som jag var innan allt hände, när jag trodde på evigt liv o en bra hälsa alltid var en självklarhet.

Utan mina barn vet jag inte hur någon av oss i familjen skulle klara oss. Det går inte en dag utan att jag tänker på vilken otrolig tur det är att dom finns i våra liv.

Och det gör att jag tror ännu mer på ordspråket "allt händer för en anledning."

Innan vi fick våran äldsta tjej så gick vi igenom 3 mf och ett utomkvedshavandeskap. Jag fick operera bort den ena äggledaren och fick vara med i en missfallsstudie.

Det var en jobbig och kämpig tid fylld med ångestfulla tankar om att vi, jag aldrig skulle få några biologiska barn.

Men sen äntligen kom Miléah och efter ytterligare 16 månader kom lillasyster (oplanerat). Stoltare o gladare morbror till barnen kunde man inte få.

Min lillebror var så otroligt barnkär o hade verkligen barnasinnet kvar.

Han älskade dom o dom älskade honom.

Miléah pratar nästan dagligen om sin morbror, pekar upp på molnen o säger hans namn. Säger att han åker tåg i molnen om vi frågar vad han gör. Och varje morgon till frukosten tänder vi "lillebrors ljus".

Hade det inte varit för mina barn hade

Även mina föräldrar haft det än mer svårare än vad dom har nu.

Nu lyser dom upp så fort dom får träffa barnen. Och Miléah har sovit över hos mormor o morfar nu några kvällar o det märks hur gott det gör alla parter när dom får träffas.

Jag är välsignad på många sätt o vis. Jag hade haft en helt perfekt och fulländat liv om det inte hade varit för den pusselbiten som alltid kommer att fattas mig nu.

Min alldeles egna fina lilla bror.

Igår var det mycket att stå. Vi skulle titta på midsommarstången (och dansa runt den) tillsammans med mamma o pappa i Lundsbrunn och direkt efter det hade vi bjudit in vänner för lite grillning.

Jag var superallergisk precis hela dagen igår så det var lite jobbigt. Det var jobbigt överhuvudtaget att gå upp igår. Främst allergin, men även att jag visste att förmiddagen skulle bli jobbig med tanke på hur mycket lillebror tyckte om midsommarfirandet och traditionerna han hade då.

Men jag tog mig igenom hela dagen igår med undantag för ett sammanbrott efter frukosten då verkligheten kom ifatt mig.

Hoppas ni fina läsare hade en fin dag också!

Kärlek// R

Idag var det urnedsättning. Det gick bra o var inte så svårt som jag trodde. Det blev desto svårare när jag kom hem o tänkte tillbaka på det hela. Det kryper inpå mig nu, insikten om att han faktiskt inte kommer tillbaka något mer.

Var det verkligen han som låg i den där lilla urnan? Han som var så lång o "robust".

Det känns så surrealistiskt att det var hans kropp som var där i.

Jag har fortfarande hoppet kvar om att han kommer tillbaka o ger mig en stor stark kram som han brukade. O skrattar lite granna o säger "jamen jag skojjade ju bara."

Jag vill fortfarande inte inse att han aldrig aldrig aldrig kommer tillbaka.

Ska jag verkligen leva ett helt liv utan honom? Ska jag få gå igenom mina föräldrars Död o begravningar o allt där emellan helt ensam utan min bror?

Jag förstår inte hur livet kunde bli så här grymt. Hur livet verkligen inte längre är en dans på rosor och ingenting är självklart.

Hur allt inte är svart och vitt o att vi inte har en garanti på någonting här i livet.

Ett brutalt uppvaknade. Men jag antar att allt har en mening.

Vad skulle annars vara meningen med allt?

Imorgon är det urnedsättning för lillebror.

Det kommer säkert dra upp allt på nytt igen o jag förbereder mig för en jobbig dag. Jag hoppas att det ska gå bra ändå. Att vi är starka tillsammans.

Det är bara vi närmaste, mamma, pappa, jag och min familj. Utan präst, bara vi. Ska på ett sätt bli skönt att det blir så litet o intimt. Det har ju mest bara varit vi. Tillsammans med lillebror.

Men imorgon är han med oss. Om inte, bara i urnan utan även med själen. Jag MÅSTE tro att han är med oss.

Han bara måste vara med oss. Eller hur?

Har ett par riktiga skitdagar. Gråten bara kommer över minsta grej som påminner om lillebror.

Kanske för att det är student-tider. Igår hängde vi på lite saker till lillebrors kompis. Det var jobbigt o kämpigt att hålla igen tårarna, men det gick. Iallafall bland folk. Imorgon ska våran kusin ta studenten o det kommer bli ännu jobbigare. Att se henne springa ut, att se släkten och veta att lillebror fattas oss. Han skulle säkerligen hålla ett tal för henne, han tyckte om att göra såna saker.

När han själv tog studenten var han överlycklig o något han verkligen såg fram emot.

Nu har även hans gravsten kommit upp. O jag sitter just nu här o bloggar. Lyssnar på musik o minns honom.

Han fattas mig.

 

Har varit ett par fina o bra dagar, med mycket aktivitet. Det gillas, så man får lite annat att tänka på.

Dock finns det senaste årets händelser alltid i bakhuvudet. Det räcker med så otroligt lite för att man ska komma tillbaka till en del saker som har hänt.

Jag skulle ge vad som helst för att få veta om lillebror mår bra. Hur han mår, om han ser oss, om han saknar oss. Om han hade ont när han dog osvosvosv.

Som ni kanske redan vet så har jag en otrolig stor rädsla för döden o för själva ögonblicket då själen lämnar kroppen.

Livrädd för att lämna jordelivet o framförallt mina barn.

Sedan lillebror blev sjuk har jag blivit mer rädd för att bli allvarligt sjuk, för att kanske även jag någongång kommer lämna jordelivet innan mina föräldrar. Sjukt dåligt samvete får jag bara jag tänker tanken.

Jag är livrädd för att min sambo, eller Gud förbjude mina barn lämnar mig tidigare än jac själv.

Jag är helt enkelt livrädd för döden

Hej lillebror!

Jag undrar om du har det bra där du är? O jag undrar om du ser ner på oss andra? Om du ser efter oss o ser till att vi sköter oss?

Jag hoppas du mår så mycket bättre nu än din sista tid i livet. Jag saknar dig, tillsammans med sååå många andra.

Jag blir inte hel tills jag ser dig igen. Ord kan inte beskriva hur ont det gör att du var tvungen att lämna oss.

Men jag antar att du var utsedd till något bättre, bra mycket tidigare än vi andra. Kanske behöver andra dig, din goda vilja och omtanke kan säkert göra mirakel.

Igår firades nationaldagen. Och du hade säkert ställt fram både flaggan och sjungit nationalsången. Jag saknar dom små sakerna du gjorde. Dom som helt plötsligt har blivit så stora.

Vi, jag mamma o pappa, tänker på dig i varje andetag vi tar. Det är så tomt utan dig. Det har bara gått 2 månader sen du lämnade oss, men det känns som en hel livstid.

Men du ska veta att jag är så stolt över dig och sakerna du gjorde. Hur du red ut stormen som en riktig hjälte och krigare.

Det är bara svårt för mig att inse att du förlorade kampen mot cancern.

Du fattas mig. Med oändlig kärlek, storasyster

Idag har jag tränat för första gången NÅGONSIN helt själv! Jag var så nervös innan jag skulle åka så jag nästan skaka. Men ta mig tusan, jag gjorde det! Woooho!

Annars har det varit ett par lugna dagar. Både fysiskt o psykiskt.

Skönt, det behövdes efter helgens deppiga dagar...!

Kärlek//R

Igår var en sån där riktigt skitdag igen.

Jag skulle byta mitt mobilnummer till lillebrors sim-kort så jag kunde vara del av pappas familje-abonnemang.

Så då kom jag på att alla sms från lillebroe kanske försvinner.

Läste igenom alla o fan, tårarna slutade inte rinna. Jag bara grät o grät. Givetvis kommer såna "attacker" när barnen lagt sig o tankarna hinner komma ifatt en.

Jag saknar honom något så oerhört mycket o det gör så förbannat ont.

Jag hör hans röst o sakerna han brukade säga o inser att jag aldrig kommer få höra det igen.

Jag kan inte förstå. Varför kan jag inte förstå att han inte finns mer?

Varför måste mina drömmar handla om att han är döende o att vi vara väntar?

Varför kan jag inte få drömma om honom som han var när han var frisk o glad?

Det är tortyr som det är. Räcker det inte med verkligheten? Kan jag inte bara få en enda dröm när han är frisk o glad???

Å Gud.... Jag saknar honom något så otroligt mycket

 

 

Jag vill inte må så här dåligt! Hatar den här känslan av hopplöshet, uppgivenhet o ilska över Att inte kunna ändra situationen.

Hatar hur jag blir. Lättirriterad, inåtvänd, tystlåten o med tankar som bara far runt.

Fan fan fan.

Jag är så frustrerad över det här. Över att han inte finns. Varför just han?????

Oj oj vad jag inte har hunnit blogga något dom senaste dagarna. Men dagarna har tamigtusan gått i 110 från morgon till kväll.

Igår var barnen o jag hos mamma o pappa o bakade o var ute i trädgården hela dagen.

Idag har vi varit hos min farmor o efter det åkte vi till Skövde för shopping. Så imorgon ska vi plantera blommor o tomater så vi kanske kan få en lika stor skörd som förra året. Då fick vi massor av goda egenodlade tomater!

Ikväll ska jag äta för första gången på ca 3 veckor. Slår på stort med kantarellsmörgås o lite vitt vin till det.

Som jag längtat! Men hoppas INTE att kag faller tillbaka i samma gamla spår. Usch, livrädd fört!

Hoppas ni får en fin helg. O styrkekramar till er som behöver det.

<3

Jag har inte riktigt kommit in i det här tankesättet att lillebror inte kommer tillbaka. Att det aldrig blir som förut.

För mig är han fortfarande på en längre resa o kommer tillbaka. Vissa dagar iallafall. Dom sämre dagarna är då jag vet att jag aldrig får se honom igen.

Jag vet att jag måste acceptera att han inte finns längre.

Men det är så jäkla svårt. Och en stor del av mig vill inte acceptera o inse att han är borta.

Det är än så länge så färskt alltihop att jag inte ens vill läsa min blogg som jag skrev när han ännu var i livet. Kort går bra att se på honom, men filmklipp vill jag inte heller se än. Det gick bättre i början, men nu har det blivit svårt igen.

Hans röst hör jag dagligen i olika saker jag gör.

Ställer mig fortfarande frågan hur fan det kunde bli så här.

Hur fan kan han inte finnas längre??

Hopplöst idag. Jag hatar det här.

Hatar att han inte finns. Hatar att inte kunna föra ett samtal med honom. Hatar att känna den här hopplösheten över att ALDRIG någonsin få se honom mer.

Är trött på människor som tjafsar o bråkar om ingenting. Jag önskar att folk kunde inse hur värdefullt livet är. Att förstå det onödiga o förstå vikten av att släppa det.

Idag för ett år sen fick vi veta att lillebror hade cancern. För ett år sen började mardrömmen, ångesten o rädslan för det vi inte visste skulle komma, men som vi fruktade ända in i benmärgen.

Så idag är en riktig jävla skitdag. En pissdag som tar mig tillbaka till förra året vid den här tiden. När vi satt där i Miléahs rum o lekte på golvet, höggravid. Telefonsamtalet från mamma o hur hela världen blev svart o raserade omkring mig. Hur dom följande nätterna blev sömnlösa av oändliga tankar om hur det skulle bli o hur det skulle gå med allt. Vad nästa steg var o alla frågor man ville ha svar på.

Fan

Idag har vi varit på teater, premiären på den teateruppsättning där lillebror skulle ha haft en roll. Dom här solstrålarna har arbetat med den här pjäsen i 2 år och oj, vad duktiga dom var! Fantastiska ungdomar som såg utöver sina funktionshinder. Helt enastående!

Det var jobbigt att se en del, när en del musik kom o under dom stycken där lillebror skulle ha spelat.

Så idag har det varit mycket tårar o tankar. Men eftersom vi har varit på middag hos sambons mamma så har jag fått passa på att grina i bilen. Ibland får man behärska sig o hålla sig samman så gott det går.

Idag för ett år sen fick vi veta att lillebror hade cancern. För ett år sen började mardrömmen, ångesten o rädslan för det vi inte visste skulle komma, men som vi fruktade ända in i benmärgen.

Så idag är en riktig jävla skitdag. En pissdag som tar mig tillbaka till förra året vid den här tiden. När vi satt där i Miléahs rum o lekte på golvet, höggravid. Telefonsamtalet från mamma o hur hela världen blev svart o raserade omkring mig. Hur dom följande nätterna blev sömnlösa av oändliga tankar om hur det skulle bli o hur det skulle gå med allt. Vad nästa steg var o alla frågor man ville ha svar på.

Fan

Idag har vi varit på teater, premiären på den teateruppsättning där lillebror skulle ha haft en roll. Dom här solstrålarna har arbetat med den här pjäsen i 2 år och oj, vad duktiga dom var! Fantastiska ungdomar som såg utöver sina funktionshinder. Helt enastående!

Det var jobbigt att se en del, när en del musik kom o under dom stycken där lillebror skulle ha spelat.

Så idag har det varit mycket tårar o tankar. Men eftersom vi har varit på middag hos sambons mamma så har jag fått passa på att grina i bilen. Ibland får man behärska sig o hålla sig samman så gott det går.

Idag för ett år sen fick vi veta att lillebror hade cancern. För ett år sen började mardrömmen, ångesten o rädslan för det vi inte visste skulle komma, men som vi fruktade ända in i benmärgen.

Så idag är en riktig jävla skitdag. En pissdag som tar mig tillbaka till förra året vid den här tiden. När vi satt där i Miléahs rum o lekte på golvet, höggravid. Telefonsamtalet från mamma o hur hela världen blev svart o raserade omkring mig. Hur dom följande nätterna blev sömnlösa av oändliga tankar om hur det skulle bli o hur det skulle gå med allt. Vad nästa steg var o alla frågor man ville ha svar på.

Fan

Idag har vi varit på teater, premiären på den teateruppsättning där lillebror skulle ha haft en roll. Dom här solstrålarna har arbetat med den här pjäsen i 2 år och oj, vad duktiga dom var! Fantastiska ungdomar som såg utöver sina funktionshinder. Helt enastående!

Det var jobbigt att se en del, när en del musik kom o under dom stycken där lillebror skulle ha spelat.

Så idag har det varit mycket tårar o tankar. Men eftersom vi har varit på middag hos sambons mamma så har jag fått passa på att grina i bilen. Ibland får man behärska sig o hålla sig samman så gott det går.

Dom säger att det första året efter att någon nära har gått bort är det tuffaste.

Det betyder att isf så är det ungefär 10 månader kvar.

Usch, det är så tomt. Det är syskontema på Malou efter tio. En del som åker på syskonsemester, har syskonmiddagar M.m. Helvetes jävla skit.

Jag har ingen lillebror att göra det här med. Jag har ingen lillebror att "tävla med". Inget syskon att dela uppmärksamheten på till ens föräldrar.

Idag är det mycket tankar just på första året. Första påsken har vi redan avklarat, o den var tuff.

Nu kommer första sommaren. Ååå. Han hade trivts nu. Med det varma vädret o att han snart skulle kunna bada. Han hade nog helst viljat bada nu om han fick. Och åka båt. Och fiska. Hålla på med alla förberedelser, det tyckte han speciellt mycket om. Fixa linorna osv.

Sen kommer hösten och hans födelsedag. Även våran förlovsningsdag. Vi förlovade oss när han fyllde 20 år. Vi åkte till spa. Och jag var inte ens hemma den dagen han fyllde 20 år. Va fan.

Sen kommer halloween. Han älskade halloween, att smycka ut huset med pumpor o skelett, spindeltråd o ljus.

O sen kommer julen. Den värsta högtiden av alla. Hur ska vi klara en jul utan lillebror? Han ÄLSKADE julen och jag också. Han älskade att klä granen, ta fram tomtar, att vara tomte, baka pepparkakor o fixa pepparkakshuset.

När vi gjorde det förra julen blev jag förbannad över att det inte ville sitta ordentligt men han hade tålamodet o fixa klart det. Min fina bror. Vad ska jag göra utan dig????

Igår träffade jag kuratorn från hospice för sista gången. Det kändes skönt. Som att man släppte taget lite om det som har varit, som ett nytt trappsteg att stå på mot vägen till att må lite bättre.

Det blev en del tårar. När man pratar med en främling om lillebror. O när man hör sig själv prata om hur han var som person.

Hon tyckte jag skulle släppa kontrollen lite, inte bara känslomässigt utan även med det praktiska.

Hon är inte den första att säga det om man säger så ;)

Så det ska bli min kommande utmaning. Att släppa kontrollen lite. Men bara lite ;)

Vi pratade lite om hur jag håller på att bli knäpp med alla mina sökningar efter "tecken" från lillebror. Att jag är frustrerad över att jag inte drömmer om honom o att jag inte får några som helst tecken på att han mår bra o att han tittar till oss.

Jag vill verkligen VERKLIGEN tro på att han finns med oss, att vi ses igen o att det där. Men utan tecken är det svårt att tro på sånt.

Annars så är läget lugnt. Mamma o pappa var barnvakt åt barnen medans jag var hos kuratorn. Efter det åt vi ihop o planerade lite inför sommaren.

O sen. Nästan direkt efter att dom hade åkt, så satt det en liten sparv på fönsterbläcket. O pratade, tittade in. Han satt där en stund innan jag kom in o köket där han satt. Jag gick dit för att jag trodde att fågeln hade flugit in. Men ikke. Den satt där o tittade in. Men när jag viskade till sambon att komma o kolla så flög han iväg. Kanske det var lillebror?

Jag kan ju bara spekulera, men njaaae. Inte riktigt övertalad än.

Vi får se om lillebror ger sig till känna på något sätt....

Fan vad jag saknar honom.

Så har ännu en människa checkat in för tidigt pga av cancern. Den där jääävla cancern. Fina Lina Baldenäs som jag skrev om i tidigare inlägg. Hon som var med i debatt om den sjuka sjukvården och om hur pengar betyder mer än att människor överlever.

Jag kommer ihåg det mesta utav debatten men just dom här orden "du beklagar, jag dör" som hon säger till ordförande för hälso-o sjukvårdsutskottet. Dom har etsat sig fast ända sen jag hörde henne säga det.

För det är ju så. Man slussar vidare, skyller ifrån sig, aldrig tar sitt ansvar, beklagar sig o går vidare med sitt liv medans den sjuka får fortsätta kämpa.

Man ska ha tur om man får det som krävs just då. Oavsett operation, mediciner eller vad det nu kan vara.

Ett enda besök kan ibland ta alldeles för lång tid emellan. Provtagningar, röntgen blablabla

Jamen ni fattar. Nu är det snart val. Ha detta i åtanke. För det är inte bara "alla andra" som drabbas. Snart kan det vara du som är sjuk o måste slåss för din rättighet som du faktiskt har i det här landet, en rättighet att få en bra fungerande sjukvård som INTE trasslar till det ännu mer för sina patienter.

Men jag hoppas ju trots allt inte detta till någon.

Se bara till att försöka hålla dig frisk till höst, Sverige går på semester i juni och kommer tillbaka någon gång i slutet på augusti.

Vilket underbart väder det vart idag! Och igår med för den delen.

Idag drog hela familjen till skara där det var stadsfest. Kul att komma hemifrån och en aning välbehövligt att byta miljö ;)

Väl där träffade jag på två gamla vänner. O vad jag hade saknat dom kom jag på när jag väl hade träffat dom. Det kändes precis som det gjorde sist jag såg dom för alldeles för längesen.

Så hoppas vi kan träffas snart igen Erica o Anna!

Snart kommer mamma o pappa hem också. Ska bli gött att få träffa dom för nu saknar vi dom en hel del!

Vad gäller min diet så har det faktiskt gått över förväntan. Men idag åt jag faktiskt. Hela två gånger. Först i skara då det fanns pulled pork (älskart) o sen 2-3 små köttbitar när sambon grillade nu ikväll.

Men det gör inte så mycket för min del. Känner redan nu att jag är piggare o har mer energi.

Ikväll ska jag försöka fixa o dona lite inför barnkläderna jag ska sälja på en loppis om någon vecka. Har massor som det ska sättas priser på M.m.

Idag har Stora dottern pratat en del om lillebror o pekat på himlen där han åker tåg. Känns skönt att hon kommer ihåg honom men visst känns det i hjärtat.

Men har dom senaste dagarna gått mycket i skogen med hunden o med risk för att låta som en riktigt skogsmulle alt. Pensionär så är det otroligt rogivande att gå där o höra fåglarna o skita i alla måsten hit o dit. Fast jag cyklar iof, livrädd att stöta på en galen orm!

Hoppas ni mår bra.

Kärlek//R

Inte mycket har hänt sen sist. Egentligen ingenting, förutom blöjbyten, matlagning, promenader och en massa lek!

En småbarnsförälders vardag helt enkelt ;)

Igår besökte jag o Leora mitt jobb. Jag åkte ändå dit eftersom jag hade lovat mamma att vattna deras utehus. Trevligt att träffa dom gamla arbetskamraterna!

Väl hemma hos mamma o pappa tyckte jag det mest var kusligt att vara helt själv där. Men jag passade på att bara va, i lillebrors rum. Känna hans doft, lukta på hans kudde o krama en nalle som var hans.

Tittade på hans daganteckningar o kommer ihåg det mesta han skrivit.

Om hur han bara 3 veckor innan han gick bort åkte tillsammans med mamma o pappa till Örebro och en jättestor lego-butik. Han älskade lego, och speciellt lego-tåg o Harry Potter-lego.

Tänk att han fick vara så pigg ändå. Att han orkade åka dit o sen på kvällen höll på med det där legot.

Det går fortfarande inte att förstå att jag aldrig kommer få träffa honom igen....

Idag har varit en ok dag. Den började inte så bra o har fortsätt i ungefär samma anda hela dagen förutom ett litet avbrott på fm då jag hade fina gamla vänner på besök.

När jag gick morgonpromenaden fick jag för mig att lyssna på en av lillebrors favoritlåt. Allt jag vill säga med Lotta Engberg.

En del saker i texten känns så klockrena nu när han inte finns längre. Kan hända att man accosierar det mesta till hur han var o vart han är nu. Men iallafall.

Den är så fin låten, kanske för att jag vet att han tyckte mycket om den. Men melodin är så mycket han. Så där glatt o bekymmerslöst.

När dessutom stora tjejen började dansa o tycka den var jättebra började jag grina ännu mer.

Tänk om han kunde ha dansat med henne, dom hade båda tyckt det var kul o jag kan riktigt höra hur dom skrattar båda två.

Imorgon hoppas jag på en bättre dag!

Kärlek//R

Idag har varit en seg dag. Med risk att låta som en liten flicka på 8 år så saknar jag mamma o pappa idag. När man har haft daglig kontakt i ett år nu (innan lillebrors diagnos hade vi inte alls lika mycket kontakt) så känns det när man inte har det längre.

Men dom har det bra, äter o dricker gott o det är dom verkligen värda efter alla sjukhusvistelser M.m.

För övrigt har jag skallebank o det mörks att man inte har "ätit" något på en dag, men är det något jag är så är det att vara envis. Jag tänker INTE ge mig!

Kärlek//R

Det här är min bror. Han finns inte mer. Ser ni hur fantastikt fin han var?!

Min egna fina lilla hjälte o kämpe.

Som en krigare i ett krig som inte gick att vinna, men som en tapper riddare red han med stolthet o kämparglöd in i det sista.

Att man kan sakna någon så här ofantligt mycket att det gör fysiskt ont att andas ibland, det trodde jag aldrig.

Sluta bråka, småtjafsa och vara bittra över saker o ting som varit. Över människor som kanske har sårat. En dag finns dom kanske inte kvar. Och vid allt jag har, önskar jag aldrig att ni får något osagt med just den människan då. Det gör ont ändå....

Ja, igår dök ett armband upp. Och idag dök ett armband o ett halsband upp som jag har fått av lillebror.

Jag hade helt glömt av dessa saker, men när dom väl hittades så kommer jag ihåg. Mamma har ett likadant som hon har fått av lillebror fast i lila. O mitt är blått. Lite extra fint eftersom det även var hans favoritfärg ;)

Tidigt imorses åkte morsan o farsan till Rhodos, allt hade gått bra o när jag pratade med dom skulle dom strax ner o äta. Gött för dom!

En annan har känt sig bakis precis hela dan (nej, inget alkoholintag denna helgen!) så idag har inte många knop blivit gjorda.

Imorgon dessutom börjar jag en 3-veckors detox/hårdbantning o laddar mentalt fört.

Eftersom hunden har flyttat hem till mamma o pappa så har jag blivit en extrem soffpotatis (i den mån det går när man har småbarn) o märkte till min fasa häromdan att jag gått upp hela 6 kg den lillebror gick bort. Så utebliven motion o Tröstätning har gjort mig gööörfet.

Så nu ska kroppen rensas på all skit så jag kan (förhoppningsvis) bli lite piggare!

För er som undrar så ska jag köra Nutrillett. O ja, jag är VÄL MEDVETEN om att det inte är bra för kroppen m.m m.m men allvarligt. Vem bryr sig när en börjar bli större än en älgko?!

Desperat är bara förnamnet.

Så bespara mig alla föreläsningar o råd om att "det bara är en enkel o snabb lösning" o blablabla. Det vet la jag.

Men inte tänker jag fortsätta gå tillbaka till samma gamla mönster o matvanor efter detta. Hoppas jag ;)

Hepp, dags att bada två små monster!

Kärlek//R

Kommer ni ihåg armbandet som jag ville att lillebror skulle ha med sig i kistan?!

Det som vi inte hittade o han fick mitt istället?!

Nu är det iallafall hittat! Det låg i garaget bland hans nycklar o lite annat han hade där.

Underbart! Gjorde min dag :)

Trots att bloggen är ganska dyster o bitter så är inte bara dagarna fulla av tråkigheter och depp. Jag har faktiskt ganska bra dagar också. Men det är när jag mår som sämst som jag skriver, för att få ut allt som inte går att sägas med ord.

I verkligheten är jag inte den pratsamma o centrumsökande personen direkt ;)

Men idag har iallafall varit en ganska bra dag, trots dålig sömn.

Efter vi hade ätit frukost så tog jag med mig ungar tilll mamma o pappa där vi hade en heldag innan dom ska åka utomlands en vecka.

Det är alltid jobbigt att åka dit, man inser på nytt på något sätt att lillebror inte kommer tillbaka. När man ser hans rum med hans saker, men att han inte är där. Eller när man går till bordet i vardagsrummet där det är fullt med kort från vänner o släktingar, där dom skriver att dom tänker på oss M.m. O fina kort på lillebror som mamma o pappa ställt dit. Idag läste jag också alla bidrag som kommit in till barncancerfonden i lillebrors namn. Det var en hel del, men jag tror att det kommer komma fler bidrag.

Jag förstår fortfarande inte att han är borta, på nåt sjukt sätt tror jag att han bara är borta på en semester och att han kommer komma hem igen. När ska jag fatta att det inte kommer bli så?!

Det syntes på mamma att det var en dålig dag. Hon sa inget förrän vi skulle åka, då gick det inte att hålla inne tårarna längre. Dock så syntes det på henne under hela dagen. Dom behöver en veckas semester, ta en paus o byta miljö. Jag kommer sakna dom massor, men dom måste nog komma hemifrån lite.

Ikväll har jag o en gammal vän käkat ute o planerat inför vår kommande fest som ska äga rum i höst. Skönt att få planera o se fram emot något riktigt kul för en gångs skull!

Nä, nu går ögona i kors, dags att somna framför tvn :)

Kärlek//R

Hur konstigt allt kan bli egentligen. Som hur dom små sakerna kan komma att betyda så mycket.

Tänkte tillbaka på lillebrors sista dygn i livet o kom att tänka på vad hans sista måltid blev. Utan att ha tänkt något vidare på det så kom jag just på att han fick sin absolut favorit-rätt som sista måltid.

Kalvsylta med makaroner.

För andra låter det ju ganska absurt, men det var vad han tyckte om. Och har alltid gjort. Han kunde äta hur mycket som helst av just det.

O det var det sista han fick. Sen blev han för dålig...

idag är det tungt. Så tungt att det känns fysiskt. Jag orkar ingenting, men med två små barn så måste jag ju. Får tvinga mig att göra alla måsten. Det känns som att jag inte sovit på en evighet, trots att nätterna är relativt bra.

Det känns som om jag bokstavligt talat släpar på både armar o ben.

Hatar såna här dagar. Hatar att känna den här hopplösheten av att ingenting spelar något roll ändå. Hatar den här uppgivenheten, tomheten.

Fan, var du tvungen att lämna oss??

Det kommer ta tid att acceptera det här. Just nu känns det som att jag aldrig kommer acceptera att han aldrig kommer tillbaka. Det är tungt, hjärtskärande o olidligt med blotta tanken på att han aldrig kommer tillbaka. Hur ska man kunna acceptera en sån känsla?

Jag kommer säkerligen lära mig att leva med saknaden o att han aldrig kommer tillbaka.

Jag saknar hans röst något förbannat!

Såg en artikel jag delade på fb. Den var skriven av fina Linda som är döende i cancer. Hon var med i uppdrag granskning för några månader Sen ang. Sverige o den sjuka sjukvården.

Efter jag lagt upp den resonerade jag med mig själv o undrade varför fan jag la upp den?! Vad gjorde det för nytta?

Det kommer inte hjälpa någon, den där

Jävla cancern finns kvar ändå, o hon kommer dö ändå. Som så många andra har gjort. Hon är inte den enda mamman som lämnar sina barn för tidigt pga av cancern, hon är inte den enda systern, frun, dottern eller vännen som får lämna jorden för tidigt.

Vad är då skillnaden? För att hon har blivit uppmärksammad i media? För att ho. Skriver bra? För att hon delar sitt öde med resten av befolkningen?!

Jag är förbannad. Förbannad på livet, förbannad på cancern, förbannad på att jag inte har någon att skylla på.

Alla gjorde sitt, alla drog sitt strå till stacken. Ändå gick det inte att rädda lillebror, som det inte går att rädda så många fler som går samma väg till mötes.

Jag önskar att vi var unika med våran situation, att ingen har gått igenom eller ska behöva gå igenom samma jävla skitväg som vi får gå resten av våra liv. Men så är det ju inte. Den bistra o bittra sanningen är ju att fler familjer kommer mista sina barn, syskon, föräldrar, mor o farföräldrar. Kanske jag själv, kanske (Gud förbjude) någon av mina barn, någon av mina vänner, eller mina föräldrar.

För det är ju så livet fungerar. Någon stackars sate drar det kortaste strået o faller offer för cancern. Och kvar blir vi anhöriga med den ständiga frågan "varför?"

Åh vad jag önskar att jag kunde få drömma om lillebror. Bara få en liten bild av honom, se honom levande. Bara lite.

Eller ett tecken, vad som helst bara jag fick en liten uns av honom ❤️

Idag har vi varit utan lillebror en månad. Så här länge utan kontakt med

Honom har aldrig hänt förut. Jag antar att man får vänja sig vid det.

Men det betyder inte att det gör det

Lättare för det. Snarare svårare. Att verkligen försöka inse att det

Blir ingen mer kontakt med honom.

Jag drömmer inte om honom heller. Högst 3 drömmar har jag drömt om honom. O jag vill så gärna drömma om honom, bara få ett litet uns av minne av honom.

Jag är så jävla bitter. Bitter över livet och hur det kunde bli så här, bitter över att just han inte gick att rädda, bitter över att cancer finns överhuvudtaget.

Den minsta tjejen har sovit hos mormor o morfar i två nätter nu, hon kommer idag. Men samtidigt blev storasyster sjuk så det betydde givetvis att vi inte fick mer sömn

För det. Typiskt! Men jag antar att det var någon mening med det också....

Jag saknar honom så förbannat. När andras liv fortsätter känns det som att jag står kvar på samma plats jag stod när han precis hade lämnat oss.

I ett kallt, svart, tomt rum. Så känns det. Jag vill bara gå ut i friska luften, känna vinden, höra fåglarna.

Känner mig instängd i det här kalla tomma rummet där lillebror inte finns.

När ska det bli lättare??

Den här saknaden som alltid finns, den är nästintill outhärdlig. Jag kan inte ringa, föra ett samtal med honom, bara kolla hur han mår eller vad han gör.

Det är det värsta just nu. Jag kan skicka hur många sms som helst, men jag kommer aldrig någonsin få ett svar.

Idag har vi varit hemma hos mina föräldrar hela em o kvällen. O jämt när man kommer dit blir man påmind om att han faktiskt är borta. Han har ju alltid varit hemma när jag kommit dit. Alltid sagt hej när man kommit, alltid suttit med vid bordet när det är mat osv. O alla dessa kort mamma o pappa har fått från olika människor gör mig påmind om allt som varit det senaste året. Tänk att han inte ens överlevde ett år.

Om några dagar har det gått en månad sen han lämnade oss. Den här månaden känns otroligt lång. Samtidigt som jag kommer ihåg allt som det var igår det hände.

Trötta kramar//R

Ja, i fredags var då begravningen. O fy, vad jag fasade för denna dag. Men det gick bra, den var så fin och jag hoppas o tror att lillebror kände kärleken ända till himlen eller vart han nu är.

Det var det jobbigaste jag har behövt att göra, men det var skönt när det var över.

Många var vi som sa hej då till lillebror, ca 100 personer.

Efter begravningen åkte vi (mamma, pappa, min sambo o våra barn) till deras villavagn o åt o bara var. Vi stannade där hela dagen o kvällen o det var skönt att det bara var vi.

Hela helgen har gått i rasande fart, med picknick och mycket utehäng.

Idag har vi varit i Skövde o firat pappa som fyller 59 år idag.

Det är o har varit mycket jobbigt den senaste veckan, men jag vet att någon gång kommer det bättre dagar.

Just nu är det dom dagarna man får leva för....

Kärlek//R

Varenda cell i kroppen skriker att den inte vill gå på någon begravning imorgon. Jag VILL INTE!

Det blir bara jobbigare o jobbigare. Svårt att samla tankarna. Det går bara runt o runt. Jag vill inte ta ett farväl, vill inte se den där förbannade kistan. Vill inte vara med.

Vill inte se alla ledsna människor, vill inte se mina föräldrar, mor o farföräldrar gråta. Jag vill fan inte det här.

Jag vill inte gå in i kyrkan o se kistan. Vill inte att musiken ska gå igång. Vill inte gå fram o lägga min handbukett på hans kista.

Varför ska det vara så här???

När lillebror fyllde år i november, så fick han ett armband av mig. I brunt läder med en duva, evighetssymbolen och livets träd. Jag köpte 2 så att vi har varsin.

Nu vill jag att hans armband ska följa med honom i kistan. Men vi hittar det inte. Vi har letat överallt, men det finns inte. Någonstans!

När pappa först ringde o sa att han inte hittade det, så var min första tanke "vi får väl fråga lillebror då."

Men fattar ni?!

Jag KAN INTE FÖRSTÅ att han inte kommer tillbaka. Jag kan inte få in det i huvvet. För jag kan inte fråga honom vart han har lagt armbandet, jag kan inte fråga honom om han vill ha det med sig i kistan. FÖR JAG KOMMER JU INTE FÅ NÅGOT FÖRBANNAT SVAR!!!!!

Ikväll är det inget bra. Jag är själv med barnen o frustrationen över att vi inte hittar armbandet blir bara större o större. Jag får väl lägga i mitt i kistan o se om hans dyker upp någonstans. Det är bara själva grejen, att jag inte kan fråga honom själv vart han har lagt det.

FAAAAAAAN!!!!

I övermorgon är begravningen. Det är inte mycket annat jag tänker på just nu. Usch, jag fasar något gruveligt för den.

Vill inte gå, vill inte acceptera. Vill inte se kistan, se hans kort, blommorna, eller höra musiken. Jag vill helt enkelt inte inse att det är han som ligger där.

Varför är livet så orättvist?

När ska jag förstå att han inte kommer tillbaka?

Kommer jag någonsin förstå eller för den sakens skull acceptera?

Fan vad jag vill ha honom här. Han fattas mig ju.....

Kärlek//R

Jag kollade igenom min sms-historik. O såg lillebrors tråd. Blev kall o stel. När ska jag ha orken att läsa igenom alla sms o mail? Eller ringa upp hans tele o höra hans telesvar som mamma hade gjort häromdan?

Speciellt alla sms som vi skrev, under alla behandlingar han gjorde, eller den sista tiden när han skrev varje natt hur han älskade mig o jag honom?

Hur kan det ha blivit så Här?

MIN lillebror. Hur kan han vara DÖD???

Hur kan han INTE finnas kvar längre? Allt har ju varit så självklart förut, livet var ju så självklart. Ingen av oss skulle dö än på ett bra tag. Det var ju jag och min lillebror som tillsammans skulle hjälpa mamma o pappa när dom blir äldre och inte orkar lika mycket längre. Nu är det bara jag kvar. Utan lillebror........

Det är inte bara min brors bortgång som gör livet vansinnigt jobbigt. Självklart så ska allt annat också krångla.

Jag önskar så att jag kunde få byta bara en dag med någon annan person som

Känner ett uns av glädje o mening med livet. Visst ger mina barn mig otroligt mycket kraft o energi att kämpa mig igenom dagen, men det räcker inte ibland.

Jag önskar så att jag kunde känna att det finns en mening med att allt. Att allt händer för en anledning. Men ibland finns det ingen mening. Bara totalt onödigt, brutalt o kallt.

Jag önskar att jag kunde få mer stöd av min närmaste omgivning, men ibland är inte ens den stöd nog utan snarare tvärtom. Något som bara gör allt jobbigare o tyngre än vad det hade behövt att vara. Jag önskar att vissa personer förstod innebörden av orden dom säger o vad deras handlingar kan göra för ont.

Inte bara för mig utan även för andra.

Hela livet verkar bara bestå av önsketänkande lycksökningar.

Igår var en värdelös dag, från det att jag gick upp tills jag somnade. Både jag o min sambo var på dåligt morgonhumör vilket bidrog till att vi var sura o griniga precis hela tiden. Vi skulle åkt till svärmor o firat påsk, men jag blev så arg så jag sa till sambon att dra själv med barnen.

Gjort o sagt så gjorde han det, men han vände för o extra kolla o lyckades övertala mig. Så när jag väl gjort i ordning mig o barnen satt i bilen igen, så fungerar inte bilen! Då är det rattlåset som har gått sönder...! Det var ju bara att plocka ut barnen o allt igen o masa in oss.

Tur då att svärmors man är bilmekaniker o kom med en bil till oss o så ska han fixa våran bil nu under veckan.

Så vi fick till slut vårat påskfirande med god mat o gott sällskap.

Men självklart har det varit mycket tankar om lillebror nu under påsk. Han älskade högtider o gjorde alltid hemmet fint med det som hör till. Han skulle ha fixat påskriset o ställt fram kycklingar. Han skulle ha koll på varför vi firar påsk, vilket jag inte har en aning om.

Idag ska vi träffa mina föräldrar ute vid deras villavagn. Dom har haft ett par tuffa dagar nu under påsk o speciellt när dom är ute i villavagnen där det finns massor som påminner om lillebror.

Jag kan fortfarande inte förstå att han inte kommer tillbaka.....

Nu har det gått 2 veckor och 2 dagar sen lillebror lämnade oss. Och medans andra fortsätter sina liv så känns det som att jag fortfarande står kvar i kvicksanden o kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan.

Visst fortsätter livet trots att det här har drabbat våran familj. Men så fort jag tänker tillbaka på det senaste året och inte minst den sista månaden, eller när jag blir påmind om lillebror så är det fortfarande samma iskalla, tomma, ångestfulla känsla som när han precis hade lämnat oss. Den där känslan av total uppgivenhet och känslan av att ingenting spelar någon roll när vi ändå, alla, kommer möta döden.

Nästa vecka vid den här tiden så har begravningen varit och jag fasar något otroligt över denna dag. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag ska klara av denna dagen utan att bryta ihop totalt. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå in i den där kyrkan och se den där kistan ligga där, med hans fotografi och annat som vi vill ska pryda kistan. Eller när musiken sätts på. Alla dessa låtar som påminner så om honom och hans person. Än värre förstår jag inte hur mina ben ska orka bära mig fram till kistan när vi ska säga hej då. Och mina barn som kommer se detta, att se alla dessa ledsna människor, se mamma o pappa o morföräldrar gråta. Och vad min stora tjej ska tänka när hon ser kistan tillsammans med kortet på lillebror bredvid. Fy inihelvete vad detta är grymt.

Nu börjar bidragen till barncancerfonden, i lillebrors namn, trilla in. In o bidra vettja. Barn ska aldrig behöva få gå igenom en sån här sak, om än mindre dess föräldrar.

Kärlek//R

.. Som finns på vårat köksbord med lillebror på. Varenda gång jag ser honom så tänker jag "han är inte död, det är inte sant." 2 veckor och en dag har gått och jag kan fortfarande inte förstå att han inte finns längre. Jag förstår inte.

Det är ju bara ett kort?

Idag har jag o lilla tjejen varit hos mamma o pappa. Varit på församlingshemmet o fikat med mammas vänninor.

Efter det träffade jag kuratorn. Gick ok, men kände att jag inte kunde koncentrera mig då jag hade Leora (minsta tjejen) med mig o hon var väldigt pratglad just då.

Det är iallafall en liten tröst av att veta när man har haft en dålig dag så kommer det en bra dag. Idag var en sån dag.

Mamma kom imorses o var barnvakt åt min minsta tjej medans storasyster var på dagis och jag for iväg till frissan.

Det är över 1 år sen jag klippte mig så det var hög tid nu när påsk och begravningen närmar sig.

30 cm kortare och med lugg så blev jag som ny i håret. Underbart o jag är supernöjd! Nu kanske jag slipper gå dit tills nästa år ;)

Efter det så har vi bara umgåtts, mamma, barnen o jag. Var skönt att vara med henne, hon har så bra hand med barnen också <3

Pappa kom förbi en kort stund då han hade hämtat en bil på kusten.

Dom for hem o jag åkte in till stan för en fika med bästa Sara o en shoppingrunda för o leta kläder till begravningen.

Mao en fantastik dag trots allt.

Imorgon ska jag träffa kuratorn från Hospice. Ska bli skönt men samtidigt kommer det kännas lite då vi ska prata där lillebror spenderade sina sista dagar....

Kärlek//R

Skitdag. Kort o gott.

ikväll är det deppigt. Har tänkt på drömmen jag drömde om honom inatt, den första som jag faktiskt kommer ihåg.

O tänkt tillbaka på dom sista dygnen med honom. Sista vi sa till varandra, hans sista timmar M.m.

Har tänkt på hur jag fortfarande går till hans rum det första jag gör när jag kommer hem till mina föräldrar. Det har jag ju alltid gjort. Enda skillnaden nu är att han inte är där. Men när han var där då sa han alltid "Hej Mona" i sin glada ton.

Han har alltid kallat mig för Mona, ända sen han var liten. Jag har alltid varit Mona. O han var den enda som har kallat mig så. Såna här tankar som får mig att deppa ihop. Såna där små detaljer som helt plötsligt blivit stora då man vet att dom inte kommer tillbaka. Å vad jag önskade nu att jag tog tillvara på dom där små ögonblicken. Och att jag inte tog mer kort tillsammans med honom när han väl var frisk och innan medicinerna förändrade hans utseende.

Fan fan fan vad jag hatar cancer.

Idag har jag o mamma, tillsammans med mina barn varit hos min mormor o morfar. Det blev heldag vilket var skönt. Helt underbart väder var det också!

I bilen dit berättade mamma att det hade kommit 2 sädesärlor till dom igår. Förut har det bara varit en, det som min pappa tror är min faster Sonja. Den ena var vit o samma som då pappa tror är Sonja som kommer varje år o den andra var mörkare.

Slump eller kanske lillebror som hälsade på? Men lite knäpp blir man ju då det tidigare år bara varit en ljus sädesärla som kommit....

Ta hand om er o varandra. Denna dagen kommer aldrig åter <3

Det blir mer o mer verkligt att lillebror inte kommer tillbaka. På något sätt blundar jag för den verkligheten. Har hela tiden tänkt (givetvis inte hela tiden) att "när det här är över så blir allt som vanligt igen".

Men så är det ju inte. Han kommer ju inte tillbaka o allt blir aldrig som det varit.

På något sätt förnekar jag döden o att han trots allt är död, så kommer han tillbaka o vi ses igen? Hallå... Så är det ju inte.

Det vet jag ju.

Jag har ett kort på lillebror o min äldsta dotter, en av dom första gångerna han håller henne. O han ler så fint mot henne o man kan se hur stolt han är.

Idag när jag ställde fram det kortet på matbordet så blev det så definitivt. Det blir inga mer sådana här kort med lillebror och mina barn. Minnena kan inte fyllas på något mer nu. Och det sliter mig i itu när jag får såna här "verklighetsinsikter".

För på något sätt tror jag fortfarande på att vi snart ses igen och att han inte är död.

För övrigt är jag sjuk o har inte varit utanför dörrn på hela helgen. Kan inte bli annat än deppigt då....

Kärlek//R

Då vet dom allra flesta om att lillebror är borta. Vi har ett ganska ovanligt namn med det efternamnet, faktum är att det bara är vi 4 i hela Sverige med det efternamnet. Så därför vet alla som läser tidningarna idag att han har gått bort.

Jag o barnen har varit med mamma o pappa hela dagen. Efter lunch åkte vi till farmor som bor utanför Skövde.

Det var skönt att byta miljö för alla parter o farmor tyckte det var så roligt att träffa barnen. Dom fungerar som vår glädjespridare nu....

Pappa har varit deppig hela dagen, men jag hoppas och tror att barnen o besöket hos farmor kunde ge honom lite glädje iallafall. Mamma hade en ok dag...

Vad mig själv beträffar så blir jag lite rädd. Jag mår lite för bra, om man nu kan göra det. Det var grymt tungt att se annonsen i tidningen, men på något sätt tror jag inte att jag vill förstå o knuffar bort det. Risken med det här vet jag ju är ett totalt sammanbrott någon gång framöver.

Självklart tänker jag på lillebror varje vaket ögonblick men på något sätt vill jag inte förstå att han inte kommer tillbaka, vill inte inse.

Den som lever får se....

Kärlek//R

Nu har det gått en vecka o en dag sen lillebror lämnade oss. O den här saknaden gör så fruktansvärt ont. Att veta att man inte kommer få prata med honom något mer, inte få något sms eller kunna ge honom en kram. Det skär i mig av den insikten. Jag vill inte acceptera att detta har hänt, vill inte tro på det här.

Helt tom. Kommer varken tårar eller ilska. Bara tomt. Jag hade önskat att jag kunde gråta lite, jag vet ju att jag mår bättre av det. Men ikke. Jag går bara runt o plockar. Får ingen ro.

Inatt måste jag ha drömt om lillebror. För jag vaknade upp o visste inte vart jag var eller om han levde eller var död. Det tog en stund innan jag insåg vilken del av det som var verklighet nu...

Igår träffade vi prästen. Hon är jättebra. O vi pratade om gamla minnen om lillebror, hon känner ju honom också.

Jag önskar jag kunde få ett tecken av honom, veta att han har det bra där han är nu. Jag försöker leta efter minsta lilla grej, men inget. Den här saknaden gör som sagt fruktansvärt ont....

Kärlek//R

Idag har vi träffat begravningsbyrån. Det gick förvånansvärt lätt o smidigt till. Inte en tår. Från min sida iallafall. Har knappt gråtit alls på hela dagen. O det känns konstigt, nästan så man får dåligt samvete?

Istället för gråt så tar tankarna upp all plats. Så jag blir väldigt tystlåten o bara tänker o tänker. Maler o maler.

O den enda jag tänker på är Lillebror. Undrar om han ser oss, undrar vad han tycker om hur vi planerar hans begravning. Samtidigt som jag börjar bli arg. Arg på den här orättvisan, arg på att det var just min lillebror som var tvungen att lämna oss. Arg på min lillebror för att han lämnade oss. Förbannad på den här jävla cancern o hur den förstörde min bror, hur den förstörde mina föräldrar och mig.

Jag har sovit bra ett par nätter, jag antar att det var all spänning M.m som släppte dom första dagarna. Nu sen en eller två nätter tillbaka håller tankarna mig vaken. Vaknar till, maler o maler, halvsomnar o så fortsätter det så hela natten.

Mamma hade skrivit två så fina dikter till dödsannonsen så jag grät igår när jag läste den. Visste inte att hon hade skrivit den själv. Så klockrena o passar så bra in på lillebror o hur han kämpade o hur jag ser på detta med livet efter döden.

Imorgon ska vi träffa prästen o prata om lillebror o begravningen. Vi vill ha mycket musik o jag hoppas hon tycker om våra val av låtar. Det finns speciellt 2 st som jag själv vill att vi ska ha iallafall... Hoppas det är ok för henne.

Usch... Den där jäkla begravningen. Hur ska jag orka den dagen?

Kärlek//R

Dagen har gått bra. Min allra bästa vän Sanna o hennes syster fina Andrea kom till mig o barnen på fm o stannade tills min sambo kom hem. Det var skönt att inte vara hemma själv med dom då morgonen var väldigt tung o nedstämd. Som tur var så ändrade dessa underbara töser på detta o jag fick tom tummen ur o rensa lite i min garderob.

Imorgon ska vi träffa begravningsbyrån o bestämma lite saker.

Och finslipa på dödsannonsen som mamma o pappa har skrivit. Jag har bara godkänt o bidraget med den lilla meningen "du fattas oss" då det är det enda jag får fram just nu.

Nu är det dags att försöka sova några timmar...

Kärlek// R

Ikväll har det då varit tacksägelse för lillebror. Jag visste inte vad det innebar, o vet det nog fortfarande inte. Men det var iallafall en vanlig gudstjänst med psalmsjungning o allt det där. Sen sa prästen Lillebrors namn o att han gått bort i onsdags och hans födelsedatum. Efter det slog dom i kyrkklockorna o spelade en Vers med "du vet väl om att du är värdefull"

Självklart bröt vi ihop, mamma, pappa och jag. O det här var inte ens en bråkdel av hur begravningen kommer bli. Fy fan rent ut sagt. Jag kommer inte kunna stå på benen den dagen. Jag vägrar inse att vi ska hej då till honom. Vill inte.

Efter gudstjänsten bytte vi några ord med prästen, samma präst ska hålla i lillebrors begravning. Och har även konfirmerat lillebror samt varit ett stöd för mig under en annan svår tid i livet... Och en av sakerna hon sa var att "honom minns han, man glömmer inte honom."

O det är så sant. Man glömmer honom inte.

Jag är en sån otroligt stolt syster när jag ser hans Facebook o hur många det är som har skrivit inlägg till honom o beklagar det som har hänt. Dom skriver så fina saker o har så fina minnen utav honom. Min lilla lilla fina ängel.

Du fattas mig.

Jag kan inte förstå hur jag inte kommer få se honom igen, krama om honom o få höra hans skratt eller hans Goa skämt. Se honom mysa med mina barn eller se honom sitta vid datorn samtidigt som han gör ungefär 5 andra saker samtidigt.

Jag kan inte fatta det här.

Varför händer det här???

 

Idag har jag bara varit med mina fina barn och sambo. Äldsta dottern behövde nya skor så vi passade på att åka till Skövde o shoppa. Det var så skönt att komma hemifrån o få annat att tänka på.

Hela dagen har gått relativt bra. Visst har jag varit ledsen och brutit ihop några gånger, men i det stora hela så har det gått bra.

Men som vanligt när man mår lite bättre så har man den här gnagande känslan av att man snart bryter ihop totalt.

Jag har hållt mig så sysselsatt så mycket jag kan nu ikväll, för att knuffa undan tankarna lite. O jag vet att det är så jävla fel, jag kommer säkert få sota för det inatt när tankarna kommer ta över sömnen.

Jag längtar så tills den dagen då man kan skratta från hjärtat igen. För den dagen kommer väl någongång får jag hoppas.

Imorgon ska vi åka hem till mina föräldrar. Den första gången sen Lillebror lämnade oss.

Usch, jag vill inte....

Natten gick över förväntan! Jag sov som en stock! I den mån man kan som småbarnsförälder ;)

Innan jag la mig så skrev pappa att det kommer vara tacksägelse för min bror i en av kyrkorna i våran kommun. Jag har ingen aning om vad det är men det är självklart att vi ska dit.

Dags att stiga upp o börja dagen.

Den här förbannade kvällen och natten. Fan vilken ångest. Alla tankar som kommer, alla minnen.

Jag hatar det här. Jag hatar det här något så inihelvete.

Brutala cancerfan.

Vi har varit hos min mormor och morfar idag. Även min morbror och hans familj kom. Givetvis var vi alla ledsna, men det har tagit extra hårt på som äldre. Som farmor o mina morföräldrar. Det är ju fel ordning. Det är inte så här det ska gå till. Det är så fel.

På vägen hem lyssnade jag igenom min spellista på spotify. Det är dags att välja musik till begravningen.

Jaha. O hur fan ska det gå till då? Någon låt kanske vi redan har bestämt.

Men att planera begravningen.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte inse att vi ska begrava honom.

Fan

Det här är nog inte sant. Jag tror inte att detta är verkligt. Detta måste bara vara en sjuk idiotisk mardröm. När jag hör mamma och pappa berätta för andra om den här sista tiden så kan jag inte tro att det är min bror dom pratar om.

Det är ju inte sant. Han finns ju kvar. Han måste ju finnas kvar?

Han är ju bara i ett annat rum, eller?

Jag kan inte få in det här.

Det kan inte vara så här. Han måste ju finnas här?

"Du fattas mig"

Orden går på repeat. Han fattas mig.

Min lilla älskade älskade fina bror. Du fattas mig.

Stoltare syster finns inte. Min fina fina kämpe. Så som du har kämpat. In i det sista.

Du fattas mig.

Gode värld. Du fattas mig.

Lillebrors resa var lång. Sen maj förra året har han kämpat o kämpat mot denna fruktansvärda sjukdom. Men aldrig någonsin tappade han hoppet, ända in i det sista trodde han att det skulle gå vägen. Han var så stark, min fina fina lilla bror.

Aldrig grät han, istället sa han att han skulle vinna och inte cancern. Han skulle inte låta cancern ta över.

Men alla övervinner inte cancern, trots att vi allt ligger så bra i tiden i det här landet.

Läkarna har verkligen gjort allt dom kunnat för att rädda min bror.

Men någon, eller något, ville något annat. Ha tillbaka honom. Vi fick honom bara på lån, denna ängel på jorden.

För er som inte känner honom låter det som en klyscha, men han var verkligen en ängel på jorden. Aldrig några ovänner, o skulle det vara någon som bråkade med honom så gick han därifrån.

Så otroligt fin på så många sätt.

Han har lärt mig så mycket om livet, att vara ödmjuk mot dom som kanske inte behöver det, att vara snäll och omtänksam. Jag önskar att hela världen fick lära känna min bror så fler kunde få ta del av denna fina ödmjukhet och omtänksamhet han hade om alla runt omkring sig. Min lilla fina ängel.

Han fattas oss. Han fattas mig. Han fattas mina föräldrar. Han fattas mina barn.

Nu finns han inte mer.

Han finns inte mer. Aldrig mer se honom le, skratta hans fina och uppriktiga skratt...

Men jag tröstar mig med att han har det bättre nu, på sin semester. Hans kropp håller honom inte fängslad och han mår bra. Han kan göra det han vill och jag tror han tittar till oss. Jag lever på hoppet att jag får träffa honom igen, att det inte var sista gången.

Och jag lever på dom små sakerna, som att hans sista måltid var makaroner och kalvsylta som var hans favorit. Att jag fick höra honom säga jag älskar dig 3 gången i måndags när jag lämnade honom för natten.

Men han fattas mig. O det gör så ont. Jag kan inte förstå hur vi ska klara detta när det gör så ont.

Det gör så fruktansvärd ont.

Och idag fyller mamma 60 år....

Nu har lillebror åkt på en lång semester. Antagligen med tåg som han älskade....

Lillebror är betydligt sämre och blir värre för varje dag som går. Det är mycket ångest och oro nu.

Men för det mesta sover han. Igår svarade han på tilltal, sa tillbaka "jag älskar dig" och god natt när jag skulle gå för natten. Idag orkar han knappt öppna ögonen och svarar inte på tilltal. Det går inte att få i honom hans tabletter, som igår, och det går inte ta upp honom osv. Hans mediciner är nu utsatta, förutom mor kramper, och insatt på morfin var 4e timme.

Han äter inte och kan inte dricka. Därmed kissar han inte längre.

För en vårdpersonal vet man vad det här betyder. Alla tecken. Att sätta ut medicinen o sätta in morfin. Mindre urin....

Hans blick är inte lillebrors blick längre, inte hans ögon. Han är inte kvar. Eller så är han kvar men inte orkar göra sig förstådd.

Jag saknar honom och vet att nu blir det aldrig mer som förr

Just nu händer det inte så mycket med lillebror, status quo. Han sover för det mesta, men har relativt bra matlust trots allt. Han hade varit ute en sväng förut, men blivit jättetrött av det.

Jag hälsar på honom varje dag några timmar.

Men jag känner mer o mer hur det här tär

Fysiskt på mig med nu. Kanske för att helgen har gått i 110 nonstop.

Och väl hemma så är det mat, städning, tvätt, spendera tid med barnen, gå promenader, handling m.m som tar tid så, ja. Nu är jag ganska trött.

Idag har jag och min lilla familj varit på Mora träsk och det var fantastiskt skönt att bara vara o lattja loss lite ;)

Kul att träffa Emma och Alfons också! ;)

Nu ska jag slappna av och göra INGENTING!!!

Kärlek//R

Oj oj oj. Gårdagen gick i ett från frukost till jag däckade i soffan runt 22. Till råga på allt så blev sambon sjuk så efter att jag och barnen hade hälsat på lillebror så var det snabbt att laga mat då dom var hungriga o sen städa o plocka undan, leka lite o sen få dom små krabaterna i säng. Pust....!

Och idag har jag varit på barnloppis o fyndat MASSA kläder till barnen. Mest kläder dom kan springa runt i nu till sommaren, då kommer vi ändå vara ute för det mesta hoppas jag, o då blir det ju en hel del gräsfläckar M.m så lika bra ta köpa begagnat då tänkte jag.

Jag skulle egentligen bara ha köpt regnkläder till båda, men det slutade ungefär som vanligt att jag kom hem med 2 fulla kassar :)

Sen hem snabbt och äta lunch med min familj och nu har jag äntligen landat hos min bror. Han sover, men dom hade gått en runda runt huset precis innan jag kom så inte så konstigt att han är trött.

Underbart väder ute nu förresten!

Tänkte stanna här till 15-tiden och sen vara med mina små. Så åker jag nog hit ikväll igen.

Nu ska jag ta tillvara på min stund med lillebror <3

Kärlek//R

Så var dom installerade på Hospice, lillebror tillsammans med mamma och pappa.

Han sover nu och jag sitter här bredvid honom medans mamma och pappa passar på att äta.

Det är ett jättefint ljusgrönt rum, soligt o öppet. Som tur var så är det inte alls sjukhusliknande. Här finns även en bäddsoffa till mamma och pappa. Men en av dom kommer säkerligen ligga bredvid brorsan eftersom dom har vant sig vid det.

Jag ska strax hämta min familj, åka o handla snabbt o sen ta hit barnen så dom får träffa sin morbror, mormor o morfar en liten stund.

Sen hem o laga lite mat, vara med barnen, lägga dom och sen åka hit igen och kanske kolla på Let's Dance med bror om han orkar.

Nu ska jag ta tillvara varje ögonblick jag kan.

Skrev med en vän nyss, om att det var en ok dag idag m.m.

Ja, det ska man ju aldrig säga. Att det är någorlunda bra. För pang, som en käftsmäll så kommer man tillbaka till verkligheten igen.

Brorsan ringde upp för att säga god natt. O han orkade knappt få fram ett ord. Han svarade på frågorna men det lät som att han var på väg att somna.

Helvetes jävla fan.

Nu är det verkligen nära. O jag får panik.

Fan fan fan. Han ska ju vara kvar. Han ska ju sitta på sitt rum o hålla på med dator, sina tåg, sitt lego o måla sina tavlor o sjunga, ungefär samtidigt, som han alltid gjort. Han ska komma ut snabbt när det är middag, kasta i sig maten o sen snabbt in i rummet igen för att fortsätta med sitt.

Han ska ju gå (eller halvhoppa) i sin speciella gång-stil 200 m framför oss som han alltid gör.

Han ska ju göra det extra festligt o smycka ut hela huset med div. Prydnadssaker när det är någon högtid. Och han ska ju hålla sina små tal när det är någon vi firar. Och han ska ju alltid vara min lillebror som oanmäld kommer till mig en liten stund innan bussen går. Och då ska han alltid vara den lillebror som alltid kokar sig "lite" makaroner för att han är hungrig.

Och vid varje jul ska han ju vara tomten som mina barn älskar så mycket.

Det här är ju bara en enda mardröm. Det här kan ta mig fan inte vara sant.

Pratade med mamma förut o dom har bestämt att ge hospice ett försök. Iallafall över helgen.

Hon sa att det syns även på pappa nu att ryggen gör ont så det är hög tid att dom får lite avlastning. Och eftersom hospice är här i stan så kan jag hälsa på oftare. Vilket ska bli skönt.

Har inte pratat med bror idag. Har ringt, men han har sovit hela dagen. Han blir bara tröttare o tröttare.

Gode Gud, have mercy.......

Kärlek// trött R

Idag har hela dagen varit tung. Allt jag gjort har tagit emot och allt jag egentligen har velat göra är att ligga i sängen. Men nu går ju inte riktigt det när man han 2 småbarn som behöver en. O det ska jag, och är, evigt tacksam för. Nu är dom bokstavligt talat dom som får upp mig på

Morgonen.

En bekant förlorade sin mamma i cancer förra året. Och han sa att sorgen (för honom) var värst när hon levde, i slutet. Så när väl begravningen var hade han redan kommit en bit på vägen.

Och jag hoppas, hoppas innerligt att det är värst nu. När vi ser lillebror må så här dåligt och brytas ner så mycket.

För att må sämre än vad jag gör nu, ja då tror jag aldrig att jag blir människa igen.

Jag trodde på riktigt att det inte var psykiskt möjligt att må så här genomruttet. Och mina föräldrar, fy fan vad grymt det här är emot dom. Hur överlever man en sån här sak?? Hur kan man orka överleva att begrava sitt barn?? HUR??!

Men nu har pappa iallafall tagit kontakt med ansvarig doktor, som har sett till att lillebror har en plats på hospice så dom får komma dit när dom vill (förutom helg)

Helvete. Stanna tiden

Jag är hos min bror nu när storasyster är på dagis. Jag visste inte det innan men fick veta av pappa att sjukgymnasterna skulle komma till brorsan så han kunde få lite hjälpmedel eftersom han blir allt svagare. Kändes sådär att träffa människor som man brukar träffa inom jobbet, som kommer hem till oss och träffar mig så här. Kändes.... Fel.

Han fick en rullstol, några bälten som ska underlätta när han ställer o sätter sig, samt en toalettförhöjning.

När dom skulle hjälpa honom med detta och dom skulle prova dessa saker så fick jag en chock över hur försämrad han har blivit bara sen i söndags. Höger ben släpar allt mer och nu har även höger hand blivit slapp.

Och med tanke på mammas ryggskott och med en pappa som redan har en jätteond rygg, så tycker jag det är bättre för alla att dom får komma in till Hospice. Där det finns personal dygnet runt, med bättre hjälpmedel och plats och framförallt en trygghet om/när det väl händer något.

Givetvis känns det jävligt tufft bara tanken på det här med hospice. Men jag måste försöka vara realistisk och även tänka på mamma o pappa när dom själva inte gör det, utan bara tänker på lillebrors bästa.

Jag ser ju hur det här bryter ner dom båda något fruktansvärt, men främst mamma. Även pappa givetvis, men han vill nog helst försöka vara hemma så länge det går vad jag förstod det som....

Jag är kluven då jag inte heller vill ha honom till hospice o veta att han förmodligen aldrig kommer komma hem igen, men samtidigt så får inte mamma och pappa gå ner sig totalt för detta. Förhoppningsvis ska iallafall dom få några fler år ihop....

Kärlek//R

Idag är det som sagt våran äldsta dotters 2-årsdag. Efter att jag hämtade henne på förskolan så kom mina fina vänner Sanna och Andrea och vi gjorde våfflor. Miléah åt mest grädde och sylt men vi andra käka på ;)

Sen drog dom och istället kom hennes farbror Andreas på en kopp.

Det har varit mycket telefonsamtal idag också, många som velat gratta vår knort.

Dock inte från hennes mormor och

Morfar. Jag antar att dom har nog att göra med lillebror just nu o tillråga på allt så fick mamma ryggskott imorses då hon skulle hjälpa bror upp ur sängen.

Det är deppigt att dom inte kunde komma idag, men med tanke på att brorsan hade en kramp och var oerhört trött idag så är det inte så konstigt.

Jag ska försöka åka dit imorgon. Men vi får se...

Kärlek//R

Nu när läget är som det är, när vi vet att döden snart kommer till oss Så kretsar ganska mycket av mina tankar på döden och vad som händer efter man har dött.
Min stöttepelare i allt det här är att jag kommer få se min bror igen. Att det här inte är allt.
Jag måste helt enkelt träffa honom igen. Det kan liksom inte bara ta slut.
Pratade med pappa tidigare idag och då hade lillebror precis haft en lång kramp igen. Natten hade dock varit lugn.
Kramperna har ändrat karaktär och idag satt inte krampen bara i huvudet och ner på hela höger sida utan även kramp i bröstet, samt förlorade han talförmågan en liten stund.
Men fattar ni vilken jävla tortyr han får gå igenom varenda eviga gång det kommer en kramp. Och dessvärre vet vi ju att det bara kommer bli värre....
Kramperna beror på tumörerna i hjärnan. Eftersom dom blir större och tar mer plats i huvudet så är det så här det blir... Dock vet ingen vad som sätter igång dom eftersom han numera bara sover och knappt inte tittar på tv eller håller på med datan, som det i början kunde göra att en kramp kom.
Min sömn är nästintill obefintlig just nu, halvsover om jag sover och så fort jag vaknar till så måste jag kolla om någon av mina föräldrar har smsat eller ringt.

Och idag fyller vår älskade stora tjej hela 2 år. Jag ska försöka hålla mig samman och göra mitt bästa idag. Så får jag bryta ihop ikväll när barnen sover istället.

Kärlek//R

Fruktansvärt trött o hängig idag. Så jag orkar inte skriva.

Bror hade haft vid 18-tiden ikväll en kramp som inte ville sluta så han fick ta två kramplösande inom ramen på 20 minuter. Har inte hänt förut vad jag kommer ihåg.

Piss...

Så går den här helgen mot ett slut. Det har gått i en himla fart sen fredags kväll så det ska bli skönt med vardag igen ;)

I lördags hade vi kalas för våran äldsta tjej som fyller 2 år på tisdag. Tyvärr blev vi inte lika många som det var tänkt från början så vi hade kalaset hemma hos oss. Men det gick så bra det med!

Det var endast min mamma som kom från min sida, min lillebror orkade inte komma så pappa stannade hemma med honom. Skönt att även min fina vän Sanna kom också <3 (tusen tack!)

Idag har vi varit hemma hos mina föräldrar istället, tog med mat och tårta som blev över från igår som det var tänkt att vi skulle äta. Men istället överraskade våran faster med att dyka upp med en lasagne.

Ingen visste att hon skulle dyka upp så bi blev glatt överraskade hela bunten. Det tyckte min bror var kul.

Han var trött idag, men ändå piggare än dom sista gångerna jag har sett honom. Vi kollade lite på Bombay Dreams,och gick en kort promenad. Men mest låg vi inne hos honom så han kunde ha min yngsta dotter hos sig bredvid honom. Det tycker han är så kul :)

Med mig är det också bra. Tyvärr. För det känns som att varje gång man mår lite bättre och faktiskt mår riktigt hyfsat så kommer det ett bakslag och man ligger nerbruten igen. Jag hoppas verkligen att det inte kommer hända någonting riktigt än. Just nu hoppas jag bara att han ska leva tills min dotter fyller år på tisdag.

Och nästa delmål är Att han ska överleva mammas 60-årsdag nästa vecka. Det vore fruktansvärt om han gick bort någon, eller mellan, dom dagarna. Det får bara inte ske....

Jag fyller 30 i oktober... Och då tror jag tyvärr inte att han kan vara med att fira den dagen. I kroppslig form iallafall......

Kärlek//R

Min bror började dagen med en rejäl kramp. Då tappade han för stunden känseln i höger ben. Tack och lov kom känseln tillbaka men han går stappligare och vill gå bakåt istället. Så nu går han med rollator även inomhus.

När jag pratade med pappa i em så berättade han att röntgensvaren kommit och det såg inte bra ut. Han har 3 stora (ca3-4 cm) samt en mindre i hjärnan. Och i lever och lungor har det tillkommit tumörer och dom som fanns sen tidigare har blivit större.

Ja, vad säger man? Det är så otroligt synd om min lillebror. Att han ska behöva gå igenom detta helvete.

Nu hoppas jag bara att han inte får ont och att han bara får somna in, lugnt och stilla.

Efter samtalet med pappa så väntade jag på att sambon kom hem så att jag snabbt kunde åka till lillebror. Kände att jag behövde träffa honom, få säga att jag älskar honom och är så stolt över honom.

Han vaknade till och satte på filmen "Bombay dreams" som har blivit hans senaste favoritfilm. Han pratade om hur tråkigt det var att va så trött men att det ska bli skönt när det här är över så han kan hitta på saker igen som han vill göra.

Ja.... Vad säger man? Vad fan säger man?

Nu ikväll satt jag med min yngsta dotters månadsbok där jag skriver i hennes framsteg o bilder från senaste månaden.

O där o då bröt jag ihop. Jag hade skrivit ut ett kort på min lillebror o Leora och det syns hur stolt han är och hans fina fina leende.

Fan. Han som är så barnkär. Han som älskar barn. O mina barn som älskar honom.

Nu kommer han aldrig att få leka med dom, blåsa såpbubblor, gå på cirkus som han älskar, bada med dom.

Fans jävla helvete, det gör så fruktansvärt ont när man faller tillbaka till verkligheten och man inser att han inte kommer finnas där. Fan fan faaaaaaaan!!!!!!

Jag vill inte det här, jag vill ha det som det alltid har vart. Så som det alltid skulle vara. Han som alltid skulle vara där.

Jag kommer sakna honom något så otroligt mycket. Hans stora hjärta o omtänksamhet. Han som alltid kunde se något gott i alla.

Hur fan kunde det bli så här? Varför ska det vara så jävla orättvist? Varför just han?

Jag har fått en tid hos kuratorn den 1/4. Känns långt dit och jag undrar hela tiden vad som har hänt tills dess. Om han lever, och hur han isåfall mår, om han har gått bort eller om han fortfarande kämpar vidare. Han är ju så stark.

Min fina lilla bror.

Inför kommande kalas på lördag så hade vi ju tänkt att hyra en lokal. Men med hälften av dom inbjudna inte kan komma pga av olika orsaker så bestämde vi att ha det här hemma istället.
Så helt plötsligt fick jag massor att göra. Mer stress med andra ord!
Men samtidigt skönt att ha något annat att fokusera på och inte bara gå  runt och mala om samma sak om och om igen.

Idag gjorde min bror en till röntgen. Den här gången på mage och lungor och se hur tumörerna där ser ut. Förra gången var det huvudet dom röntgade.
Svaren får vi tidigast veta imorgon. Men jag vet inte om jag vill veta Samtidigt som jag måste veta. Veta hur stora dom är och vart exakt dom sitter, speciellt hur det ser ut på hjärnan och lever.
Det är läskigt att veta att dom finns inne i hans kropp, äter upp honom inifrån. Dom blir större, samtidigt som han blir tröttare.
Mamma hämtade min hund snabbt efter att dom var klara med röntgen. Antar att hon ville ha henne, för att även hon kunna fokusera på något annat lite. Vi pratade snabbt om hur röntgen hade gått, då jag visste att lillebror ville hem snabbt då han var trött.
Tydligen hade han haft ångest och varit orolig. Trots att han har gjort det här några gånger nu så får han mer o mer ångest. Han är deppigare och mer tystlåten. Det är inte så konstigt kanske. Jag menar, vem som 22-åring vill vara trött, gå på ständig medicin och sjukhusbesök, inte kunna gå utan rollator eller käpp. Att dessutom gå upp massor i vikt av mediciner och att tappa sitt hår. Vem fan skulle inte bli deppig utav det?

Och samtidigt är jag rädd. Rädd för att när jag väl är på lite bättre humör och axlarna inte är så tunga (då det på riktigt känns som man bär hela världen på dom) det är då nästa bakslag kommer. Så har det ju varit hittills. Så fort det känns lite lättare, nog fan är det då det händer något.
Jag väntar på att kuratorn från Hospice ska ringa mig. Mamma sa att hon skulle ringa upp för några dagar sen. Så här väntar jag. Och ju längre tiden går desto mer tänker jag att vi inte kommer hinna med ett samtal innan han har gått bort.

Jag hatar den här skiten. Jag hatar att det här är vår verklighet nu. Att mina föräldrar ska behöva begrava sin ende son, att jag ska begrava min bror och mina barn sin morbror. Att få åka till en grav varenda högtid och födelsedag och tända ett ljus istället för att kunna ge honom en kram.

Fy fan för att det skulle bli så här.

Den känslomässiga stormen har bytt skepnad. Den har bytts ut från tårar till en inre stress. Magkatarren gör sig påmind trots att jag tar mediciner varje dag, så den har jag fått öka lite. O den här spänningshuvudvärken. Aj aj aj.

Samtidigt som sömnen givetvis har tagit sig en törn.

Men med det sagt så kommer även tårarna också. Men inte lika ofta.

Kanske har jag gått mot en ny del av krishanteringen.

Men jag ska absolut inte klaga. Min bror har det så mycket värre. Och det känns så respektlöst att klaga över lite huvudvärk eller vad det nu är.

Idag är jag och min lilla tjej hos min bror. Vi kom lagom tills dom skulle äta frukost så det var mysigt att få göra det, det händer ju inte så ofta :)

Men bror blev trött o nu ligger vi i våra föräldrars säng. Mina föräldrar gick en promenad med Leora och jag är kvar hos min bror som sover så tungt.

Nu har han inte haft någon kramp sen i söndags och det är vi givetvis väldigt glada för. Men nu har tröttheten tagit över istället. Han sover i stort sett hela dygnet. Orkar gå på toaletten och sen måste han lägga sig igen. Men framåt em så kan han piggna till sig o då kanske han orkar med en liten liten promenad.

Det finns så mycket jag vill skriva men just nu vill jag bara njuta av stunden och få höra hans andetag.

Ta hand om er. Kärlek//R

Ja. Precis som rubriken lyder så har även jag förstått innebörden av dom orden nu.
Just så är det. Man märker vilka som är ens äkta vänner när det sker en sådan här sak.
Jag har många fina vänner. Och jag är så tacksam för att jag har varenda en av dom. Dom vet om och accepterar att jag inte kan planera någonting just nu, att livet är piss och ibland ganska bra. Då jag vill umgås.
Men jag är även tacksam mot dom som visar sig inte vara så bra vänner som man trodde. Dom gör mig en tjänst där jag själv slipper anstränga mig speciellt mycket. Jag vet att många vet om vad som händer i vår familj. Och när man inte ens då kan skicka iväg ett sms, när man varit ganska bra o nära vänner i drygt 10 år, ja. Då vet man att det kan kvitta. Dom behövs inte.
Och med det sagt så förstår jag att människor har svårt att hantera något sånt här, som utomstående.
Men jag är fortfarande jag, glad ibland men kanske lite mer dyster än vanligt. Ibland vill jag prata om det, ibland inte. Det behövs inte mer än en fråga, så vet man. Men bara en fråga, att göra sig känd, att visa att man bryr sig, gör så otroligt mycket.
Ibland när vänner skriver, svarar jag bara med ett litet hjärta, då orden inte finns och jag inte vet hur jag ska formulera mig. Men då vet jag (och ni) att ni bryr er och att jag vet det.
Ni, mina fina vänner och speciellt Sanna, ni gör så mycket utan att veta om det. Ni är verkligen guld värda.
Och är det någongång jag inser att livet är kort så är det nu. Allt som inte betyder något, eller som bara tar negativ energi ifrån en, är inte värt det.

Och i slutändan, vad gäller vänner. Så är det jag som vinner, då jag vet vilka som är värda min kärlek och tid. Och jag får äran att ha dom bästa av vänner.

Kärlek//R

Det gick bra idag, mötet med det palliativa teamet. Damerna som kom (läkaren, hennes sjuksköterska från hospice och 2 sjuksköterskor från kommunen) var trevliga o verkade bra. Jag och lillebror var dock inte med så länge då han blev trött så jag följde med honom då han inte vill vara själv. Men under tiden jag var med så var jag gråtfärdig o nervös över att någon av dom skulle försäga sig. Vilket dom inte gjorde som tur var.

Allt blev så verkligt på något sånt, eller verkligare.

Att han kommer bli sämre, han kommer inte finnas så länge till....

Han är mycket tröttare nu, men tack och lov så har han inte haft någon kännlng till kramp idag. När jag pratar med honom nu vid 19 så skulle han lägga sig för natten.

Men kanske inte så konstigt att han var trött idag då det var en lång dag med sjukhusbesök och mr-röntgen. Och sen besöket på det.

Jag orkar inte skriva mer idag. Är orolig i kroppen och känner mig stressad. Ska småfixa klart hemma, ta en dusch och sen försöka varva ner.

Kärlek till er som läser// R

Planering, ja. På både gott och ont. Som ni kanske vet så är det tänkt att vi ska ha födelsedagskalas för vår stora tjej nu på lördag. Vi är tvungna att hyra en lokal då det blir för trångt där vi bor. Samt fixa catering med maten. Så det krävs en del planering. Och bokningar. Men lokalen är fixad och maten är beställd.
Det finns en jättebra lokal precis där mamma och pappa bor. Så den har vi tänkt sen länge att vi ska hyra, då det kan vara skönt för min lillebror om det blir för mycket och han blir trött. Nu blir det nog inte så alls att han orkar komma förbi som det ser ut nu.
Nu har han haft 1-2 kramper per dag sen i torsdags och han blir totalt slut efter en sådan.
Idag när jag kom dit på fm så hade han precis haft en kramp så han sov nästan hela tiden jag var där. Förutom i slutet efter att vi hade gått en liten promenad på ca 100 m. Då orkade han äta med oss och efter det låg vi i mamma och pappas säng och drog norge-skämt och han berättade roliga historier. Jag var tvungen att spela in lite, för att få så mycket minnen som möjligt. Och få ha videos och höra honom skratta och skämta.

Helt sjukt det här. Hur jävla sjukt är det inte? Vi samlar verkligen så mycket minnen vi kan få av honom nu. Vi läser dagböcker från när mamma och pappa hämtade honom i Colombia. Jag kollar på kort från när han var liten och inser att det bara finns en tidsgräns på hur mycket kort och minnen vi får på honom.
Hur sjukt är det inte att vi inte vågar planera min dotters kalas till 100% då vi inte vet hur det ser ut då? Om bara några dagar.
Hur jävla inihelvetes sjukt är det inte att vi, mamma, pappa och jag planerar och pratar om vart fan vi ska begrava honom och hur vi vill att begravningen ska vara när han ligger i rummet bredvid???
Det är så jävla surrealistiskt det här, så jag tror på riktigt att det här är en sjukt lång dröm.
Och jag är så jävla arg. Så inihelvetes jävla arg. Så jävla orättvist att min bror, den finaste av alla, den snällaste och omtänksammaste, ska behöva stå ut med så här mycket. Som att han inte har gått igenom så mycket redan?

Imorgon ska han ta lite prover och röntgas. Och på eftermiddagen kommer det palliativa teamet hem till mor och far och pratar med oss. Är så nervös över att dom kommer försäga sig till lillebror. Att dom kommer säga att han inte har så långt kvar. Hela hans värld skulle rasera och jag är säker på att det bara skulle skynda på förloppet. Det får bara inte hända. Han får inte veta. Han skulle bli så oerhört deprimerad och ledsen så han på riktigt skulle vilja lägga av direkt.

Håll tummarna för oss och lillebror imorgon.

För er som inte känner oss så känner jag att en liten presentation är nödvändig för att ni ska få en liten bild av oss förutom det här med cancern.

Ramona heter jag, 30 i år och bor i Lidköping med min sambo och våra 2 barn Miléah som blir 2 nu i mars och lillasyster Leora som blir 7 månader om några dagar.
Min lillebror är 23 i år och bor hemma hos våra föräldrar i en grannkommun.
Min bror och jag är inte biologiska syskon utan vi är adopterade. Jag från Chile och min bror från Colombia. När brorsan kom till oss var han strax över 2 år (tror jag, inte riktigt säker) När han kom kunde han inte gå och han var ganska rejält undernärd. Men utöver det så var han den gladaste lille grabb man kunde tänka sig. Givetvis var jag en avundsjuk storasyster då han fick så mycket uppmärksamhet.
Men jag glömmer aldrig den dagen då jag och morfar hämtade upp mamma, pappa och min lillebror på flygplatsen och jag fick se honom för första gången. Det var genom en glasruta där man kunde se alla som ankom, innan dom åkte ner för en rulltrappa för att hämta väskor m.m. Och jag var så glad och min morfar också. Vi grät båda två kommer jag ihåg, men ingen av oss ville visa den andre det. Jag kommer så väl ihåg det eftersom min morfar är inte den som är den, om man säger så ;0) och min bror, han var så söt. Med sitt svarta lockiga hår och busiga leende.

Syskonbråk har vi aldrig haft några. Förutom lite småtjafs och jag vet att det är jag som har startat dom alla. Min bror är nämligen ingen retsticka eller någon som vill någon något ont. Det låter som en klyscha, men så är det verkligen. Skulle jag döda en fluga skulle han bli arg då flugan inte har gjort mig något ont t.ex. Så fin är han, min lilla bror.
Vår uppväxt har varit den bästa av dom bästa. Med dom bästa föräldrar man kan tänka sig. Med skidsemester varje år, och somrar vid havet. Med mycket släkt och vänner.
Men jag har inte varit guds bästa barn mot mina föräldrar. Så när det blev för mycket och innan det var "försent" för mig så bestämde mina föräldrar sig för att vi skulle flytta ifrån Göteborg och tillbaka till den kommunen där jag var uppväxt mina 6 första år. Det var det bästa dom har gjort för oss alla. Och jag har aldrig varit så tacksam mot dom som jag är för det.

Men nog om dåtid och över till nutid.
Igår tog jag med mig barn och hund och åkte hem till mina föräldrar. Tänkte att barnen kunde få umgås med deras mormor och morfar, ute på någon lekplats och jag kunde få vara med min bror själv en stund.
Men pga av lite ändrad medicinering så har han blivit tröttare. Dessutom ökar kramperna betydligt det senaste så det bidrar till hans trötthet också. Så han sov istort hela tiden när jag var där. Och han sover idag med. Han lät så trött på telefonen idag så jag pratade bara lite kort med honom. Pratade med pappa efteråt och då sa han att han hade haft början till kramp igen och fått ge honom kramplösande.
Det här är så jävla läskigt, dom här kramperna. Jag går på nålar, och då är jag inte ens där. Jag kan inte ens tänka mig hur mina föräldrar har det nu. Men imorgon ska jag försöka ta mig dit, utan barn. Så jag kan koncentrera mig på bara dom. Och även på måndag då det palliativa teamet kommer och pratar med oss.

Annars i helgen så har vi en kompis till min sambo som är här och sover över. Då blir det inte att jag kan tänka lika mycket o fokuserar på annat. Dessutom har jag bakat en omgång bullar idag inför stundande 2-årskalas som ska äga rum nästa lördag förhoppningsvis. Så det har varit relativt bra på den känslomässiga fronten. Men jag bryter nog ihop någon gång under kvällen eller så kommer nog sambon få en känga eller två. Känner att jag är arg idag men vill inte visa barnen det...
 

 

Sömnen är näst intill obefintlig. Jag önskar att jag kunde skylla på mina barn, men dom sover båda relativt bra.
Det är antingen ett ständigt ältande över det som har varit o det som kommer ske, ständigt halvsovande. Eller så är det mardrömmar.

Imorses vaknade jag av en mardröm.
Lillebror var inlagd o det var bara mamma och jag där. Avdelningen han låg på var tom förutom vi. Det var ett gammalt sjukhus, liknande det vi har här i Lidköping.
Plötsligt börjar han få lite kramper. Dom blir värre och jag o mamma bestämmer oss för att ringa läkare. Det var massor av papper med telefonnummer på o varenda nummer jag ringde till slussade oss bara vidare till nästa vårdinrättning. Till slut blev hans kramper så pass kraftiga att jag bestämmer mig för att springa efter hjälp. O nästan precis när jag lämnar rummet så skriker både mamma o lillebror ett genomäckligt "NEEEEEEEJ".
Och så vaknade jag. Och dom där skriken hör jag fortfarande. Tänker på den där drömmen om och om igen.
Ni som har sett en människa krampa vet hur otäckt det är. Men att se sin egna lillebror få sådana kramper är fruktansvärt. Allt i drömmen har ju trots allt hänt. Så jag antar att det är hjärnan som bearbetar allt.
Det och att jag har sådan dödsångest. Trots att jag varit med om ett antal tillfällen när döden har kommit, speciellt inom jobbet (äldrevården) så är jag lika rädd för döden som jag alltid har varit. Livrädd för ögonblicket strax innan själen lämnar kroppen. Livrädd för att det ska göra ont, att man är för medveten om vad som sker. Att dö ensam m.m.

Jag är livrädd för dagen när min bror måste lämna oss. Livrädd för att han ska ha ont, ha ångest, att han ska kämpa emot. Hur mamma o pappa ska orka, hur dom ska reagera, hur jag själv kommer reagera.
Det gör så ont. Allt man kunde känna en sån här smärta. Kan inte förstå hur mamma och pappa mår. Hur dom orkar. Blotta tanken på att mina barn ska dö innan mig får mig att må fruktansvärt dåligt. Och där lever min mamma och pappa nu. Med vetskapen om att han ska lämna oss.

Jag kan inte gråta längre. Tårarna har tagit slut för tillfället. Jag vill, men det går inte. Det är frustrerande eftersom jag vet att jag mår lite bättre när jag har fått grina av mig lite. Nu går jag bara runt och är ständigt deppig istället. Idag gör jag det jag måste, ta hand om mina barn på bästa sätt. Och när min sambo kommer hem runt 16 så får han ta över medans jag lagar mat och får något annat att fokusera på.

Idag kom mina för'äldrar + lillebror på en snabb visit. Lillebror skulle till tandläkaren o då kom dom hit på en kopp kaffe innan jag skulle hämta min stora tjej.
Han orkade bara med en halv kopp sen gick han till sängen och vilade.
Jag känner att det har börjat. Eller, ja. Egentligen började det ju för 9 månader sen. Men nu, det sista. Det känns att det har börjat.
För någon vecka sen var lillebror MYCKET glad i mat. Han slängde i sig allt som kom hans väg o var oerhört matfixerad. Allt handlade om mat.
Detta beror på hans mediciner o främst kortisonet har vi fått höra.
Men förra lördagen fick han en liten kramp, mådde allmänt risig o var i stort sett utslagen hela helgen pågrund av det. O efter det har hans aptit förändras betydligt.
Han får stå upp för att få i sig mat, kämpa för att det ska gå ner. Säger själv att det tar emot när han försöker svälja m.m.
Enligt min far (har ej kollat upp själv) så är detta ett tecken på att tumörerna blir större o därmed ännu ett steg mot det oundvikliga. Lillebror säger oftare nu än tidigare att det trycker i huvudet. Inte som en huvudvärk utan som ett annat slags tryck. Även det ett tecken på att tumörerna i hjärnan blir större.

Vad är det som händer? Är det här verkligen MIN lillebror det här händer? Är det verkligen min familj det här drabbar?

Det här drabbar ju bara andra tänker jag. Men sen kommer jag på. Det här har ju drabbats oss förr. Så många i vår närhet som har drabbats av cancer, en del har överlevt, en del har förlorat kampen. Men aldrig, aldrig har det drabbat oss så här nära.
Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle förlora min bror. Aldrig trodde jag att han inte skulle få överleva sin 23årsdag. Jag hoppas med varenda cell i kroppen att han givetvis ska göra det. Men det känns som att vi behöver både två och tre mirakel för att det ska ske.

Jag glömmer aldrig den där dagen i maj förra året, 2013. 25 maj.
Jag visste att min bror hade åkt till vårdcentralen pga av sin onda rygg o mage. På något sätt visste jag att något var fel. Han hade ju varit hos div. olika vårdinrättningar så många gånger tidigare utan att bry mig något vidare om det. Men den här gången ville jag veta vad det var som var på tok. Ringde flera gånger både till min bror och mina föräldrar utan resultat. O ju längre tid det tog desto mer byggdes oron upp.

Den 25 maj 2013 på eftermiddagen satt jag, höggravid med mitt andra barn, tillsammans med min sambo o vårt äldsta barn, då strax över 1 år, o lekte på golvet.Solen lyste in starkt på oss o jag kommer ihåg att jag tänkte vad skönt det var med solen som lyste.
Så ringde min mobil o hela världen blev svart på mindre än en sekund.
Det var min mamma med darrande röst på andra sidan luren. "Din bror har cancer."

Det visade sig vara testikelcancer, som troligtvis hade spritt sig. Därav hans rygg o magvärk. Vårdcentralen hade skickat iväg min lillebror direkt till sjukhuset där div. olika prover togs. Dagen efter att vi fick veta att han hade cancer, så fick han operera bort den ena testikeln.

Så börjar hela den här mardömmen. Jag tyckte cancerbeskedet var en dom i sig. Om jag bara visste då vad som väntar oss nu. Om jag bara visste då. Då skulle jag ta vara på minsta lilla ögonblick som han var någorlunda stark att orka göra saker, jag skulle njuta extra mycket av all den tid vi spenderade.


Fortsättning följer.... Kärlek//R. 1 Comment Forward >>

Nästan på dagen, den 24 februari i år, 9 månader efter vi fick beskedet om att han hade cancer, får vi veta att cancern är för aggressiv o att det inte går att göra någonting mer.
Det var vår pappas namnsdag, en måndag. Jag hade tagit med mig båda barnen o hunden. Köpt blommor och 4 wienerbröd för att "fira" pappas namnsdag. Tänker att allt som kan firas nu måste firas, för att hålla humöret uppe.

Precis när jag kliver in genom dörren ringer pappas telefon o han försvinner till kontoret. Lagom till att vi hade fixat allt till fikat kommer han tillbaka. Beter sig konstigt, vankar fram o tillbaka o säger att han inte vill ha något fika. Skyller på ond mage o att han nyss ätit frukost. Tänker inte så mycket mer på det tills vi möts på kontoret. Mamma, pappa o jag springandes efter min stora tjej som sprungit efter dom.
Då säger pappa direkt att han måste prata med oss, att vi har jobbiga beslut att ta om min lillebror. Han är gråtfärdig o mamma måste sätta sig i hans knä då benen inte bär. Jag tar upp min dotter per automatik för att få värme.
Pappa förklarar som det är, att det inte är akutellt med mer behandlingar då tumörerna fortsätter växa trots pågående behandling. O att hans kropp har fått stå ut med så mycket redan så hans kropp behöver en paus.

Chock.

Mamma o pappa går ut för en promenad med hund o min stora tjej. Jag stannar kvar hemma för att mata min lilla tjej o se till att min bror inte är själv. Tårarna sprutar, jag fattar ingenting. "Vad är det som händer?" är det enda som rör sig i huvvet.
När jag torkat tårarna, gett lilltjejen sin mat så går jag in till min bror o ser på en film tillsammans med honom i hans säng. Han märker inte att jag precis gråtit.

Min bror vet ingenting. Pågrund av olika diagnoser som han har, så har vi valt att låta honom få tro att det här kommer gå bra. Att allt kommer bli bra. Att han ska kunna få göra alla saker som han planerar nu i vår o sommar o höst. Av utomstående som inte känner honom, eller oss, kan detta verka kallt och  brutalt. Men. Han har så stark livsvilja o glädje, han planerar, ser fram emot saker. Och vi kan inte förmå oss att ta detta ifrån honom för gör vi det, då riskerar han att tappa allt hopp. O han får inte tappa hoppet. Han får inte tyna bort, ledsen och deprimerad. Vi vill att han ska må så bra han kan, så länge han kan.

Om ni bara visste hur svårt det är att ljuga för honom när han mår dåligt. Säga att det bara är en liten svacka o att morgondagen kommer bli bättre. Att allt kommer bli bättre, han måste bara stå ut lite till.

Dagen efter, den 25 februari, åker vi; mamma, pappa, min bror, jag o min minsta tjej ner till Göteborg för att träffa den ansvariga läkaren.

Bilresan är knäpptyst och ingen säger något. Har sagt till brorsan att jag följer med för att jag behövde komma hemifrån när storasyster ändå är på dagis Därför tror han inte att det är något på gång. Väl nere förklarar för läkaren till min bror varför det inte blir någon behandling just den dagen. Hon säger att hans kropp har fått stå ut med så mycket på så kort tid att den helt enkelt behöver en semester.
Han blir glad. Han blir glad av att det inte blir någon behandling. Säger att det ska bli skönt med semester. Samtidigt som det skär i hjärtat blir jag på något sätt glad över att han ser det så. Det är ju bara lite semester.  Vadå då liksom? Alla behöver ju lite semester ibland.

En sköterska hämtar honom och mamma för att ta lite prover. Jag o pappa passar då på att prata lite mer med läkaren utan lillebrors närvaro. Jag frågar direkt om hon vet hur lång tid det kan ta innan han lämnar oss. Allt från 1 månad till 1 år för jag till svars. Tänk om jag då visste att det rör sig om veckor.